Region Skåne höjde för en tid sedan ersättningen för äggdonation – från 3 000 till 11 000 kronor. Den planerade höjningen föregicks av en hel del kritik, bland annat från regionens eget etiska råd. Ändå genomfördes den. 

Höjningen har varit framgångsrik såtillvida att väntetiderna för behandling med donerade ägg helt försvunnit. Så vad är problemet? Vi anser att Re­gion Skåne genom sin höjning tagit ett steg mot handel med mänsklig vävnad, vilket är förbjudet i såväl svensk lag som i den av Sverige undertecknade Oviedokonventionen. Höjningen har dessutom lämnat många viktiga frågor obesvarade.

Handlas det med mänskliga ägg i Skåne? Den som försvarar höjningen måste svara nej på denna fråga. Ersättningen kan alltså inte jämställas med betalning. Att lyckas med denna balansgång är minst sagt en utmaning. Varor och tjänster tycks trots allt bytas mot reda pengar. Ordet »donation« kan inte användas utan vidare, eftersom en donation är en gåva.

Vanligtvis brukar man i debatten peka på att donatorn inte går med vinst, utan endast kompenseras för sådant som avsatt tid, omkostnader och obehag kopplat till proceduren. Detta är
en intressant tankegång. Bland annat förefaller den implicera att donatorerna före höjningen gjorde en förlust motsvarande 8 000 kronor och alltjämt gör liknande förlust i många landsting (de fick ju inte den ersättning de skulle ha haft eller ska ha).

Det behöver klargöras vilken sorts kompensation som kan ske, och hur man kan kompensera de inblandade, utan att man börjat ägna sig åt handel. Att ersätta resor må vara enkelt och okontroversiellt, men detsamma kan knappast sägas om ersättningar för obehag och risktagande. Och att tolka kompensationen som timarvode (om än lågt) är synnerligen vanskligt, eftersom detta möjliggör donation som extraknäck, hur paradoxalt det än låter. 

Svar av typen »Vi betalar inte för äggen, men väl för dina omkostnader, din tid, ditt obehag och de eventuella risker du utsätts för i samband med att vi plockar ut äggen« strider, vågar vi påstå, mot själva andemeningen bakom dagens förbud mot handel med mänsklig vävnad. Etik riskerar här att ersättas med retorik.

Ersättningsfrågan kompliceras ytterligare av att det ekonomiska incitamentet att donera ägg skiljer sig från individ till individ. Vilken inkomst har man? Hur långt måste man resa? Hur oroad är man inför det kommande ingreppet? Finns det kanske andra i ens närhet som bländas av ersättningen?

Att väntetiderna har upphört är förvisso bra men kräver en trovärdig förklaring – en som alltså inte gärna kan inbegripa att donatorerna ville tjäna pengar. Vi ser därför fram mot den utlovade utvärderingen. Inte bara mot dess slutsatser utan också en tydlig redogörelse för hur den genomförts. 

Vi vill med detta inlägg varken ifrågasätta individuella donatorers drivkraft eller ofrivilligt barnlösas rätt till behandling. Istället vill vi sätta strålkastarljuset på frågan var gränsen för kompensation bör dras. Här krävs ett nationellt grepp. Och detta innebär så mycket mer än att enas om ett belopp, likt Vävnadsrådets rekommenderade höjning till 6600 kr. Vad som behövs är etiskt försvarbara och konkreta riktlinjer för hur ersättningar av detta slag ska utformas. I frånvaro av sådana väl genomtänkta riktlinjer är risken stor att vi går en framtid till mötes där marknadsmässiga faktorer sätter ersättningsnivåerna – en framtid där tillgång och efterfrågan påverkar besluten, inte den etiska analysen.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.