Amningspolitiken – orättvis och icke-empatisk

År 2011 skrev jag och min kollega Sabine Roeser en debattartikel samt en replik i Läkartidningen om amningspolitikens etiska problem [1, 2], som baserades på vår vetenskapliga artikel samma år [3]. Tyvärr har det inte hänt mycket sedan dess. I stället har ämnet blivit aktuellt igen eftersom riksdagen i dagarna beslutat om förbud mot all marknadsföring av modersmjölksersättning. Det görs i dag ingen reklam för modersmjölksersättning eftersom WHO:s och Unicefs rekommendationer och en branschöverenskommelse följs. Riksdagsbeslutet baseras på ett EU-direktiv som vill göra rekommendationen och branschöverenskommelsen till lag.

Återigen tvingas vi reflektera över de etiska problem som uppstår när staten informerar mödrar och fäder om hur de ska mata sina barn. Amningsinformationen sätter också fokus på de etiska gränserna för folkhälsopolitik och folkhälsoinformation. Vad får staten lägga sig i, och på vilket sätt bör inblandning ske?

Den vetenskapliga bakgrunden till nuvarande amningsrekommendationer är inte entydig, och skillnaderna mellan amning och ersättning är inte så dramatiskt stora som ofta påstås [4]. De etiska problemen kvarstår även om det finns marginella skillnader på populationsnivå mellan ammade och flaskmatade barn, eftersom man inte kan dra slutsatser gällande vad som är bäst för den enskilda familjen utifrån populationsbaserad statistik. Fördelar och risker måste kopplas till individen och hennes omständigheter och sammanhang för att man ska kunna dra slutsatser om vad som är det bästa alternativet.

I de tidigare artiklarna diskuterade vi hur amningsinformationen inte respekterar föräldrars rätt att själva bestämma hur de ska mata sina barn och ignorerar individuella omständigheter samt att argumenten inte håller.

Ett annat sätt att visa problemet med nuvarande politik är att undersöka hur de mammor som inte kan eller vill amma faktiskt mår. Den frågan fick mig att utforma en enkät, som publicerades på nätet i juli 2012. Syftet var att låta dessa kvinnor komma till tals. Avsikten var inte att generalisera eller kvantifiera utan snarare att visa hur individer med amningsproblem påverkas av nuvarande information. Enkäten besvarades av 47 icke-ammande mödrar från Sverige, Nederländerna samt Storbritannien.

Jag ställde bl a frågan: »Hur kände du när du läste den officiella inforamtionen?«. Det visade sig att kvinnorna som svarade hade likartade berättelser. De kände sig som misslyckade mammor och blev deprimerade och ledsna när de inte kunde amma och samtidigt fick budskapet att den som inte ammar inte gör det bästa för sitt barn. Vissa var rädda att de skadade barnet och att barnet skulle få allergier eller bli överviktigt på grund av deras misslyckande. De kände sig värdelösa, inte som en »riktig mamma« eller ens som en »riktig kvinna«. När de slutade amma, vilket i sig ofta beskrivs som ett mycket svårt beslut, kände de sig lättade men hade också mycket dåligt samvete och stora skuldkänslor. Många menar att det påverkat relationen till barnet negativt, och att de haft problem att knyta an eller blivit irriterade på sitt barn eftersom de förknippat deras skrik och gråt med smärta. Jag menar att vi bör göra sådana kvalitativa undersökningar av effekterna av folkhälsopolitik och information.

Riksdagsbeslutet sätter fokus på amningspolitikens och amningsinformationens etiska problem. Ett problem är var gränsen mellan marknadsföring och information går. I dag ger inte Semper och Nestlé någon information om modersmjölksersättning på sina webbplatser, vilket är riskabelt eftersom föräldrar kan behöva information snabbt. Det kan innebära risker för barnet, vilket knappast kan vara önskvärt.

Dessutom bör information till nya föräldrar vara empatisk. Om det på förpackningarna framhålls att »amning har fördelar« samt att ersättning får användas endast på rekommendation av »en person med utbildning i medicin, näringslära eller farmaci eller någon annan som arbetar med mödra- eller barnavård« [4] så kommer detta inte att mildra de icke-ammande föräldrarnas känslor av otillräcklighet och misslyckande.

Informationen om spädbarnsnutrition bör inte vara dogmatisk och utgå från ett kvantitativt hälsobegrepp. Hälsa och välbefinnande för den nya familjen är intima och personliga och bör ses som kvalitativa värden bortom kvantifierbarhet och statistik. Det som nu sker är att man låter majoriteten, dvs de som kan och vill amma, vara måttstocken för alla, vilket får mycket negativa effekter för minoriteten. Det är helt enkelt ett rättviseproblem om en minoritets behov och rättigheter offras för det som är »nyttigt« på populationsnivå.