Barn och ungdomar – sårbara ­»osynliga« anhöriga

Barn till psykisk sjuka eller missbrukande föräldrar riskerar att fara illa och att själva senare i livet drabbas av psykisk ohälsa och hamna i missbruk. Barnet är en sårbar och av föräldrarna starkt beroende person, som inte bara blir starkt berörd av psykisk sjukdom utan av all form av svår sjukdom, handikapp och plötslig död. 

Som anhöriga i vården är barnen dock ofta osynliga och deras behov av information och stöd från vårdgivare uteblir ofta även om man har kännedom om deras existens.

Det har länge förts en diskussion om behovet av stöd för barn, i första hand inom vuxenpsykiatrin. Redan 1998 föreslogs det i den barnpsykiatriska kommitténs betänkande (SOU:1998:31) att det skulle finnas en skyldighet för vuxenpsykiatrin att hålla sig underrättad om barnets situation och ge stöd vid behov. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning. I ett slutbetänkande om nationell psykiatrisamordning (SOU 2006:100) föreslogs att tydliga rutiner för stöd till barn som anhöriga bör finnas. 

Från januari 2010 gäller i lag att hälso- och sjukvårdspersonalen särskilt ska beakta barnets behov av information, råd och stöd om föräldrar (eller någon annan vuxen som barnet bor tillsammans med) har en psykisk störning eller ett missbruk, eller om den vuxner har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada, eller plötsligt avlider (Fakta 1).

I sambnad med arbetet med lagen genomförde Stiftelsen Allmänna Barnhuset och Socialstyrelsen ett antal dialogseminarier med deltagare från olika verksamheter, huvudmän och professioner i fyra län (Skåne, Jönköping, Västmanland, Västerbotten). Nästan inga verksamheter hade den beredskap, kunskap eller de rutiner som krävs för att motsvara lagens krav. Det fanns också ett stort behov av kunskap om hur man kan samtala med barn, och att se över hur samverkan kan ske mellan olika kompetenser.

Förslag till litteratur, utveckling av rutiner, uppföljning och strukturer för att implementera den nya lagens krav i det lokala arbetet togs fram och har dokumenterats i en skrift från Allmänna Barnhuset [1].

Trots detta arbete, och trots sedan länge erkända behov, tycks det finnas stora brister i hur lagen följs. En aktuell studie av hur primärvården i Värmland hanterar barn som anhöriga visar tyvärr att en stor del av personalen inte var medveten om lagens existens, och att man i stor utsträckning inte kunde identifiera barnen till anhöriga med problem [2].

Det har länge varit en självklarhet att informera och föra samtal med vuxna anhöriga till svårt sjuka patienter, eller när en anhörig oväntat avlider. 

När det gäller barn och ungdomar är det i de allra flesta fall anhöriga som sköter vårdsamtalen. Detta kan tyckas självklart när det gäller små barn, men även i vården av äldre barn och tonåringar blir föräldrarna ofta självklara samtalspartner. Föräldrarna erbjuds också ofta särskilda stödåtgärder om barnet drabbas av en svår sjukdom eller trauma, eller om barnet plötsligt avlider. 

Det finns många förklaringar till varför barn inte ses som anhöriga med lika stort behov av information och stöd som vuxna. Klart är att man ofta inte ens frågar efter om det finns barn i familjen. Många vårdgivare och föräldrar hyser, i missriktad omtanke, en rädsla för att oroa barnet och många tycker att det är att svårt att samtala med barn. Många berättelser finns från äldre barn och vuxna, också inom skönlitteraturen, som visar hur djupt sådana händelser kan skada och påverka barnets liv.

Det är hög tid att alla huvudmän, läkare och annan vårdpersonal tar sitt ansvar för barnets rätt som särskilt sårbara anhöriga. Vården bör införa rutiner, gärna i samverkan med lokal barnkompetens, för att ta reda på om det finns barn till svårt sjuka vuxna och att man då ger åldersadekvat information och vid behov särskilt stöd.