Utnyttja privatvården i ST-utbildningen

Åtstramningar på sjukhusen har lett till att ST-läkare i allmänmedicin fått svårigheter att få sidotjänstgöring. Vid öron-, näs- och halsmottagningen i Höllviken har de senaste åren fem ST-läkare i allmänmedicin tjänstgjort en dag i veckan åtta–tio gånger. Tillsammans med mottagningens specialistläkare har de handlagt 13–15 patienter per dag. ST-läkaren har i utvalda fall gjort den primära bedömningen innan specialisten (handledaren) tagit över. Mottagningen har ett relativt stort remissflöde, och ST-läkarna har ansett att utbildningen varit av stort värde.

ST-läkarens arbetsgivare har debiterats med fyra s k normalbelopp enligt nationell taxa. Det blir ca 3 000 kronor per dag, vilket kompenserar för inkomstbortfallet men inte mer. Vanligen måste en mottagning av aktuell karaktär ha 18–20 patientbesök/dag för att »gå runt«. Privatläkarkollegor anser att utbildningsinsatsen bör ersättas med betydligt högre belopp.

Diskussioner har förts inom Skånes privatläkarförening, inom Region Skånes styrgrupp för AT/ST samt med Privatläkarföreningen. Att som privatläkare diskutera arvoderingsfrågan förefaller vara »ofint«. Att hitta parter som kan tänkas förhandla fram riktlinjer för arvodering av utbildningsinsatser inom offentligt finansierad sjukvård har visat sig omöjligt.

De sjukvårdspolitiska ambitionerna med en större andel specialistvård utanför sjukhusen har lett till att utbildningen av allmänläkare och specialister på sina håll drabbats av kris. Enligt uppgift kan man i Stockholm inte erbjuda ST-block i ÖNH eftersom en alltför stor andel av specialistvården privatiserats. 

Försök att tillämpa lagen om valfrihetssystem (LOV) inom specialistvården stöter på patrull när man inte finner en lösning på utbildningsproblematiken. Ansvariga tjänstemän i Skåne med uppdrag att utveckla LOV inom specialistvård arbetar med frågan, och inte ens i Stockholm, där erfarenheten av LOV inom specialistvård är stor, har man funnit lösningar.

Klinisk utbildning av läkare bör ske där patienterna finns, och det är närmast en underlåtenhetssynd att inte utnyttja den möjlighet som kan finnas inom offentligt finansierad privat vård. I Höllviken fortsätter man »filantropiskt« att åta sig ST-utbildning av allmänläkare, även om det »svider« utföra ett arbete som uppskattas av endast ST-läkaren och någon vidsynt studierektor.

Inom den tynande specialistkår som arbetar enligt den nationella taxan (lagen om läkarvårdsersättning, LOL) finns det många välmeriterade läkare som skulle kunna medverka i utbildning. Efter flera år i motvind förväntas »taxan« utvecklas genom införande av kvalitetsparametrar. En anpassning av särskilda åtgärder till vårdens kunskapsutveckling är minst lika angelägen. Varför inte införa ersättning för ackrediterad utbildningsverksamhet?

Sjukvården förändras i riktning mot mer privat driven vård och stora krav på effektivitet. I denna produktionsinriktade sjukvård saknas tillräckligt med utbildningsresurser.

Regeringen borde skapa incitament för att få igång ett samarbete mellan privata vårdgivare, landstingens sjukhuskliniker, högskolor och gymnasier för att kunna utnyttja alla tänkbara gemensamma utbildningsresurser. Här skulle varje liten vårdmottagning kunna vara en resurs. Små mottagningar med en eller två läkare kan utgöra praktikplats för studerande på gymnasiets vårdlinje samt sjuksköterskeskolorna. De skulle även kunna ta emot medicine studerande under grundutbildningen som behöver praktikplatser, samt ansvara för randutbildning av ST-läkare. Större privat drivna specialistmottagningar med t ex dagkirurgi skulle kunna åta sig en del av ST-utbildningen i den egna specialiteten.

Läkarförbundet har fått drygt 2 miljoner kronor i projektpengar för att utveckla vårdvalet inom hälso- och sjukvården. Måhända kan det leda till att ambitiös utbildning »på golvet« belyses och får en rättvis värdering. Har regeringen lyckats kapa vårdköerna med kömiljarden så kan man säkert lyckas stimulera utbildning och kunskapsutveckling i öppen vård genom en utbildningsmiljard.