De enda i vårt land som efter föräldrahemmet bor på en institution resten av sitt liv är de 23 000 som bor i en gruppbostad med stöd av lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Deras livsvillkor är i alla avseenden reglerade av oss andra medborgare, bland annat deras hälso- och sjukvård.  

Socialstyrelsen har nu konstaterat att personer med insatser enligt LSS som insjuknar i cancer löper en mer än fördubblad risk att dö i förtid jämfört med andra cancerpatienter; de blir helt enkelt inte upptäckta i tid [1]. Socialstyrelsen har gjort en speciell studie av kvinnor med LSS-insatser och med bröstcancer. Det visar sig att de får sin diagnos i stadium 3–4, medan övriga bröstcancerpatienter vanligen får sin diagnos i stadium 1. En logisk slutsats är att samma förhållande med försenad diagnos gäller för även en rad andra sjukdomar. Så till exempel får ungefär var tredje person med utvecklingsstörning psykofarmaka [2] trots att SBU angivit att risken för biverkningar är särskilt stor för personer med hjärnskador [3].   

Orsaken till den försenade diagnostiken är flerfaldig, bland annat den otillräckliga läkartillsynen och den – generellt sett – nedsatta autonomin hos dem som bor där. De har svårt för att notera avvikande kroppsfunktioner och svårt för att förmedla dem. Det kräver tillit till mottagaren och tid hos denne att lyssna. Och läkarmedverkan för att kunna tolka avvikelserna.

Först år 2006 förde regeringen in en paragraf i hälso- och sjukvårdslagen om att landstinget ska avsätta de läkarresurser som behövs och att de båda huvudmännen – kommuner och landsting – ska sluta avtal om omfattningen och formerna för läkarmedverkan. Det visar sig nu att LSS ingår i endast en del av ramavtalen och att dessa mycket sällan följs upp med lokala avtal. Jag har i en inventering funnit bara ett par kommuner som slutit avtal med landstinget om läkarmedverkan på gruppbostäder enligt LSS.

Följden är att de som bor i LSS-gruppbostäder får en sämre hälso- och sjukvård än andra, precis tvärtemot vad riksdagen beslöt 1997, då fyra nivåer av prioriteringar infördes, varvid de med nedsatt autonomi hänfördes till den mest angelägna, nivå ett [4]. Men i verkligheten är de oprioriterade. Detta är skamligt! 

Som läkare ser man bättre än någon annan resultatet. Läkarförbundets ordförande skrev att de svårast funktionshindrade bör ha en mycket bättre och mer framkomlig väg till läkare [5], och har framhållit att vårdgarantin prioriterar fel då den gett förhållandevis friska människor tillträde till vården på de kroniskt sjukas bekostnad [6].

Förbundet måste reagera och ta initiativ till att återställa de av riksdagen fastställda prioriteringarna!