Under mina tre pensionärsår har jag funderat över den utveckling av den offentliga sjukvårdens organisation jag bevittnat under de fyra decennier jag var yrkesverksam som landstingsanställd allmänpsykiater. Under 1970-talet hade vi en i det stora hela välfungerande offentlig sjukvård i Sverige. Det senaste decenniet har den högspecialiserade delen varit resursstark och välfungerande, men övrig sjukvård har haft knappa resurser och fungerat mindre väl.
De samlade kostnaderna för sjukvården har ökat under tidens gång. Den högspecialiserade vården har varit dyr. Andelen sjukvårdsbehövande äldre har ökat i takt med att befolkningens medellivslängd stigit. Inom landstingens organisation har en rad åtgärder vidtagits med avsikten att rationalisera och sänka kostnaderna för den icke högspecialiserade vården. Det ekonomiska och administrativa ansvaret har överordnats det medicinska. I samband med det har medicinsk sakkunskap när det gäller sjukvårdsorganisation inte tagits tillvara.
Beräkningen av vårdplatsantal och personalstyrkor grundade sig tidigare på kända incidens- och prevalenssiffror beträffande de sjukdomstillstånd som skulle behandlas och erfarnhetsmässig kunskap om därtill relaterat vårdbehov. Detta har nu ersatts av en ekonomiskt styrd, för effektiv vård otillräcklig resurstilldelning.
I stället för att ge uppdrag till klinikerna att sköta patienternas behandling i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet har landstingstjänstemännen gått in och detaljstyrt verksamheten. Ett system med åtgärdskoder har införts. Klinikerna har fått i uppdrag att leverera bestämda antal av dessa åtgärder. Hänsyn har då inte tagits till att behandlingen av mera komplexa ärenden med alla deras olika medicinska och psykologiska inslag inte kan fångas i enkla koder.
Professionell gradering av remissärendens angelägenhet har emellanåt fått stå tillbaka på grund av landstingstjänstemännens order om att patienter med vissa diagnoser ska ges företräde.
Den inom medicinsk sakkunskap välkända vikten av behandlarkontinuitet beaktas inte längre. Landstingstjänstemännen har uppfattningen att kortvarigt anställda läkare kan arbeta lika effektivt som långvarigt anställda.
Sammantaget har den nya icke-medicinska styrningen lett till en betydande försämring av vården. Vårdbehövande patienter som inte kunnat tas emot i det egna landstingsområdet har hänvisats till andra landsting (även de med knappa resurser) eller till privata vårdgivare, men inte alltid kunnat tas emot där heller. På sjukhusen har platserna varit så få att tjänstgörande läkare ofta inte kunnat lägga in patienter i behov av sjukhusvård, alternativt tvingats skriva ut andra patienter för tidigt för att bereda plats åt de ännu sjukare. De underdimensionerade mottagningarna har haft för långa väntetider. Prioriteringar av patienter med vissa diagnoser har lett till undanträngningar av patienter med andra diagnoser. Registreringen av åtgärdskoder har varit tidsödande och har tagit tid från behandlingsarbetet. Ideliga behandlarbyten har medfötr tempoförluster i patienternas tillfrisknanden. Frekvensen patientanmälningar av felbehandlingar och dåligt bemötande har ökat kraftigt.
Som läkare har vi ett ansvar att verka för bästa möjliga vård åt patienterna. När vi nu sett så många patienter fara illa i den nuvarande sjukvårdsorganisationen har vi, enligt min uppfattning, skyldighet att informera allmänhet och politiker om att medicinsk sakkunskap även i organisationen av den icke högspecialiserade vården kan ge ökad effektivitet. Läkarförbundet skulle kunna vara ett lämpligt språkrör. Vårt förbund är visserligen bildat för att värna om våra fackliga intressen, men samtidigt är det ju en förening av, i dessa frågor, sakkunniga personer. Därmed borde Läkarförbundets ord väga tungt.
Säkerligen kommer landstingens utgifter för sjukvården att öka om resurserna ökas. Däremot kan samhällets samlade ekonomi troligen förbättras, eftersom en friskare befolkning har ett mindre behov av andra stödjande samhällsinsatser än en sjukare. Från humanitär synpunkt är givetvis en effektivare sjukvård det enda rätta.
Låt oss inte glömma att det är våra patienter, inte landstingen eller bemanningsföretagen, som är våra egentliga arbetsgivare! Det är gentemot våra patienter vi i första hand bör vara lojala!
