Vi har läst »Tema: Vård av äldre« i Läkartidningen 45/2013 och förundras över avsaknaden av röster från primärvården. Temanumret, med Eva Nilsson Bågenholm som gästredaktör, består av ett stort antal välskrivna artiklar av olika experter och specialister och berör flera olika problemområden kring åldrandets sjuklighet och vårdbehov. Behov av palliativ och geriatrisk kompetens belyses, liksom betydelsen av nutrition, aktivitet och säker läkemedelsbehandling. I artikeln om läkemedelsbehandling framhålls problemet med en alltmer fragmenterad vård och det faktum att ingen har en helhetsbild.

För specialistkompetens i allmänmedicin krävs just förmåga till helhetssyn, förmåga att arbeta med kontinuitet, förmåga att prioritera och att kunna samarbeta med andra instanser inom hälso- och sjukvården [1]. Vård av äldre inkluderande hembesök och medverkan vid särskilda boenden är en väsentlig del av såväl ST-utbildningen inom allmänmedicin som i den kliniska verkligheten för en stor del av Sveriges allmänläkare.

Vid sidan om medicinsk kompetens och omvårdnadskompetens är vårdens organisation av fundamental betydelse för att vården ska komma de behövande till del och tillgängliga resurser utnyttjas optimalt.

Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) har på senare år skrivit upprop och policydokument tillsammans med pensionärsorganisationer och andra yrkesföreningar inblandade i vården av äldre [2, 3]. En god vård för alla äldre nu och i framtiden kräver en mycket bred bas i hälso- och sjukvårdssystemet där primärvården bör ha det samlade medicinska huvudansvaret men med bred samverkan med äldreomsorg och specialistvård. Det finns behov av långsiktiga tvärpolitiska lösningar, mer professionellt samarbete mellan generalister och specialister och bättre samverkan mellan kommuner och landsting för att utveckla och säkra en god äldrevård.

Mot den bakgrunden, och med tanke på att den allra mesta äldrevården i Sverige bedrivs inom primärvården, är det mycket anmärkningsvärt att inte någon av de åtta artiklarna utgår från allmänmedicin eller primärvård enligt författarpresentationerna. En av författarna är visserligen nydisputerad allmänläkare, men skriver ur ett socialstyrelseperspektiv.

Glömde man helt enkelt bort allmänmedicin som kunskapsområde och klinisk specialitet, och hur kunde det i så fall ske? Eller var avsikten att göra ett tema med specialistfokus kring frågan? Det förklaras i så fall inte. Eller var fler allmänläkare och/eller andra professioner från primärvården tillfrågade om medverkan men ville/kunde inte? Kanske på grund av hög arbetsbelastning med begränsade resurser, inte minst relaterade till just vård av multisjuka äldre? Det vore intressant med ett klargörande från tidningen och temaansvarig om hur tanken var och varför innehållet i »Tema: Vård av äldre« blev så här.

Man blir pinsamt påmind om LT:s symposium om diabetes mellitus typ 2 häromåret. Diabetesdiagnosen är en av de allra vanligaste och tyngsta inom primärvården, och forskning inom allmänmedicin har resulterat i ett betydande antal värdefulla avhandlingar, men inget av detta fick plats i det digra programmet. 

Hallå Läkartidningen! Allmänmedicin finns faktiskt på kartan i vårt land!

Läs repliken:
Allmänmedicinens roll inte bortglömd