Vänstern rider på en klatschig slogan från Carema-skandalen, som inte var en vårdskandal men väl en om räntesnurror: väga kissblöjor. Oslagbart. Att det sedan framkom att det är rationellt också i offentligt driven äldrevård spelar ingen roll. Men hur formulerar medierna en klatschig motbild till värn av framtidens välfärd? Valfrihet och kvalitet genom konkurrens? Eller åter till »Vi i toppen som vet bäst«?
I dag handlar det politiska samtalet ensidigt om vinster i välfärden. Det finns större problem än vinster i vården, men oviktiga är de inte. Patienter får stå i kö och undrar om man kan lita på offentligvården. Alltför många offentliganställda läkare och sjuksköterskor, tyngda av missmod och administrativa bördor, underpresterar i kvantitativa termer. Stefan Fölster och medarbetare visade 2003 i boken »Den sjuka vården« att svensk sjukvård producerade mindre än hälften av OECD-snittet. Det lär inte ha blivit bättre. Produktiviteten inom den offentliga sjukvården har i alla händelser inte blivit vad landstingen tänkt sig. Kanske är det just landstingens ekonomisystem – DRG (diagnosrelaterade grupper), New public management – som är roten till det onda inom offentligvården. Men produktivitet är trots allt en förutsättning för att samhället ska orka bära inte bara prioriterade kostnader.
Nu jäser det i leden. »Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst«, skrev Karin Boye. Och törsten finns inom offentligvården – för att få ändringar till stånd. Efter Maciej Zarembas bok, »Patientens pris«, kom Läkaruppropet i somras med krav på att få vårdens mjuka, humana värden upplyfta och att man som läkare ska kunna påverka sin vardag. Hopplösheten förstärks av tragiska patientfall flitigt exponerade i medierna.
Skattefinansierad privat sjukvård är ett komplement till den offentliga vården, som kan avlastas och fokusera på den tunga vården som infarkt, cancer och traumafall. Men ersättningssystemen bör skiljas åt.
I en organisation, som landstinget, där beställaren av tjänster är densamma som utföraren fungerar inte styckeprissättning som DRG. Anslagen budget slussas runt inom organisationen genom interndebiteringar och besparingsiver. Mjuka värden som omvårdnad, hygien och städning tenderar att bli lidande. Sjukvårdsbiträdena försvann för länge sedan, och nu reduceras skaran av undersköterskor (SvD 28/1). Läkare uppmanas att »röntga mindre« för att spara. DRG kräver en stor administrativ insats som stjäl tid från vården av patienter. Varken patienter eller vårdens utövare mår bra i ett sådant system. Därav låg produktivitet.
I Zarembas bok skriver Magnus G Lind att det kan vara dags att återgå till gamla tiders rambudgetar, men nu med en väl genomtänkt överbyggnad av »benchmarking«. Lite »morötter« vore heller inte så dumt, kan jag tycka. När operationsköerna växer, varför inte kalla in ett frivilligt kirurgteam några helger mot dubbel eller tredubbel ersättning? Det blir hur man än räknar en plusaffär för samhället.
Annorlunda är förhållandet inom uppdragsvården. Beställaren, landstinget, ersätter den privata sjukvårdsentreprenören enligt en styckeprislista. För landstingen blir det en bra affär, och det är själva utgångspunkten. Det lönar sig för företaget att jobba effektivt i en konkurrerande omvärld. Utan nöjda patienter – kunder – krymper verksamheten snabbt. Mjuka värden som vänlighet, bra tillgänglighet och rent och snyggt måste få stort utrymme. Annars blir man inte vald av patienten. Medarbetarnas kunskap, trivsel och engagemang är avgörande för verksamhetens kvalitet. Ett välskött vårdföretag måste få tjäna pengar. Högre löner än i offentligvården motiveras av att fler patienter blir omhändertagna. En än viktigare drivkraft än löneförstärkning är att känna uppskattning och att vara delaktig i beslutsprocessen. Att, i synnerhet, den privata vården uppskattas av patienterna framgår av Svenskt kvalitetsindex årliga skattningar.
Förhoppningsvis uppkommer också vinst i företagen. Utan vinst blir det svårt att vidmakthålla eller förbättra kvaliteten. När det är gjort, vad är naturligare än att de som satsat pengar i verksamheten får en avkastning? Att sätta upp en läkarmottagning eller en klinik är inte gratis. Att sätta sig i skuld med huset som pant är föga lockande. Långsiktigt ägande – ja, men beskär inte möjligheten till att tjäna pengar. Utan den möjligheten blir entreprörsskaran inte så stor, och landstingens storsjukhus får åter bära hela bördan.
