»Kära kollega,
Jag trodde att folk vid det här laget visste att nikotin är ohälsosamt. Ska vi lägga arbete och tanke på rökare? Men cigaretter går att räkna. Kul att kunna se effekter av i alla fall någonting av det vi gör.
I går träffade jag Maria, 55, med vårdcentralens mest omfattande journal. Hon är yr, trött och har ont i alla organ. Har fått 150 diagnosförslag de senaste sex åren. Vissa går ofta igen. Vi har många gånger talat med henne om hennes rökning. Vårdcentralen har gagnats ekonomiskt. Vi leker affär.
Vi talade nu om annat. Fick veta att hennes barndom och fortsatta liv hade varit fruktansvärt svåra, psykosocialt. Ingen av oss läkare har varit särskilt öppen för att lyssna till hennes tysta livshistoria. Hon var jobbig. Kanske har vi skymt vår blick med andra rökridåer än hennes. Det skulle kännas jobbigt för oss om någon kollar hur jag och mina kollegor under åren har behandlat henne, vi som vid nästan alla besök brukat försöka manipulera ut henne med ny remiss, ny medicin, ny diagnos och oskuldsfullt vänlig min.
Nu ska jag försöka hjälpa henne med hennes omedvetet utvecklade, ofrånkomliga, outtalade lidande med hjälp av innehållet i Jennifer Bullingtons bok ’Psykosomatik. Om kropp, själ och meningsskapande’. Det mesta i våra patienters livshistoria är att räkna med, men inte bara i statistiskt kalkylerbara termer. Med mitt brev avser jag bara påminna om att nikotinmissbruk är en av många medicinska pseudofrågor som tillsammans riskerar avleda vår uppmärksamhet från humanmedicinska åtaganden.
Vänliga hälsningar«
Jag skrev brevet till en kollega, men skickade aldrig iväg det. Brevet var en kommentar till en propå om vikten av att arbeta lunghälsopromoverande.
Maria hade gett mig eksem när hon under åren tjatat om alla sina krämpor. Jag fick en dag för mig att jag kanske ändå skulle kunna hjälpa henne. Vi började föra dialog. Det var hon inte van vid. Efter flera kontakter, där hon för varje gång blev mer person än patient, lånade jag henne en bok, »Trädgårdshoran« av Lotta C Persson (den har inget med sex att göra). Boken har självbiografiska inslag om författarens egen invalidiserande ohälsa, dess uppkomst och hur den har påverkat hennes liv. Efter många år av otroligt svåra lidanden och mängder av missförstånd i vården träffar hon en neurolog som med sin distanslösa (odistanserade) hållning får henne att omdefiniera sitt psykosomatiskt meningsskapande kaos. (När ord saknas talar kroppen.) Hon överger sin totalinkontinens, sin oförmåga att gå, hon lämnar rullstolen och återtar kontrollen över sitt liv.
Maria, min patient, inspirerades av bland annat boken. Hon berättar nu, ett år senare, att hon beslöt att göra något åt sin övervikt. Maria har nu minskat 15 kilo i vikt och är en helt ny person. Nu har jag ingen lust att manipulera ut henne i förtid i våra samtal. Hon berättar att hon för en månad sedan slängde ett halvt glas rött vin i ansiktet på sin gamle far, som hon plågats av alltsedan sin barndom och som hon också i vuxen ålder känt sig förtryckt av. »Han sa något som påminde mig om hur han brukat hunsa mig och min mamma. Så skulle jag aldrig tidigare ha vågat göra. Det bara kom. Gud, vad skönt det kändes!«
När vi nu tar i hand och skiljs slår det mig att Marias handgrepp inte längre påminner om det knippe döda småfiskar som hon hade brukat sträcka fram förr om åren, när jag till slut hade fått henne att gå. Rökdoften är nu snarast angenäm. Jag hälsar henne varmt välkommen åter om hon känner för det. Kanske har hon nu så stark självkänsla att hon också beslutar sig för att sluta röka. Vi får se.
