Tack, Stefan Agewall, för förslaget till fler nationella riktlinjer för behandling av olika sjukdomstillstånd [1]. Men varför begränsa sig till den egna specialiteten? Tänk horisontellt och låt de nationella riktlinjerna omfatta även samverkan över specialitetsgränser. Dagens sjukvård kräver en gränslös samverkan och nationella riktlinjer som även tar hänsyn till detta perspektiv är ännu bättre.
Specialitetsföreningarnas riktlinjer är oftast skrivna just för den egna specialiteten. Men för att sjukvården ska fungera kan riktlinjer t ex inom kardiologin behöva spridas till allmänläkare och kirurger, riktlinjer för behandling av osteoporos bör vara kända av kardiologer och akutmedicinare, riktlinjer för behandling av sömnproblem bör vara kända av kirurger och hematologer, Stramas riktlinjer bör vara kända av såväl läkare som sjuksköterskor och patienter, och så vidare. Inom många områden saknas tydliga riktlinjer från specialitetsföreningarna. Ofta dröjer nationella riktlinjer länge, och de åldras förbluffande snabbt.
Många nationella riktlinjer och behandlingsrekommendationer är vaga vad gäller val av preparat, behandlingstider, biverkningar som måste hanteras av andra än den specialist som satt in behandlingen, interaktionsproblem och annat som hör till den praktiska sjukvården. Val av preparat kan ha stor betydelse för behandlingskostnaderna. Riktlinjer för ett sjukdomstillstånd kan delvis motverkas av riktlinjer för ett annat. Samordning av preparatval mellan olika specialiteter, och mellan sluten vård och öppen vård inom ett landsting eller en region, underlättar för både sjukvården och patienterna. Det är här läkemedelskommittéerna kommer in.
Läkemedelskommittéerna gör inte egna värderingar om det finns uppdaterade nationella riktlinjer. Vad vi gör är att i våra respektive landsting/regioner sprida kännedom om nationella riktlinjer, Läkemedelsverkets behandlingsrekommendationer, SBU-rapporter, TLV:s hälsoekonomiska bedömningar och liknande till förskrivare och andra som kan behöva känna till dem. Det är väl känt att det inte räcker med att ta fram och publicera nationella riktlinjer och kunskapsstöd. De måste implementeras, anpassas till de lokala förutsättningarna och följas upp ända ner på »verkstadsgolvet«. Detta är möjligt genom läkemedelskommittéernas lokala nätverk med kompetenta och engagerade specialister i tvärprofessionellt sammansatta expertgrupper, och den uppsökande verksamheten med stöd av informationsläkare och informationsapotekare. Den personliga kontakten med förskrivarna har effekt. Det vet läkemedelsindustrin sedan länge!
LOK (Nationellt nätverk för Sveriges läkemedelskommittéer) blir allt viktigare för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, och för ett gemensamt agerande i landstingen. LOK är en respekterad aktör nationellt, som dialogpart till industrin och som företrädare för läkemedelskommittéerna i samverkan med myndigheter och andra organisationer.
Nationell och internationell konsensus är grunden för medicinsk behandling och behöver inte omtolkas på lägre nivå. Låt oss i stället ta vara på och utveckla det svenska systemet med läkemedelskommittéer i
• lokalt förankringsarbete av etablerad evidens
•uppföljning av läkemedelsförskrivningen med återkoppling till kliniker och vårdcentraler
•producentobunden och högkvalitativ medicinsk fortbildning.
