Tandläkarnas förskrivning av antibiotika utgör cirka 7 procent av alla receptförskrivna antibiotika uthämtade på svenska apotek. 80 procent av denna förskrivning avser penicillin V (PcV), men det föreligger stora regionala skillnader i förskrivningsmönstret.
Att utarbeta rekommendationen för infektioner i tandvården ingår i ett gemensamt regeringsuppdrag som Läkemedelsverket och Folkhälsomyndigheten (tidigare Smittskyddsinstitutet) nu genomfört. I september 2013 hölls ett expertmöte med representanter för odontologiska och medicinska specialiteter samt specialister från de båda myndigheterna. Rekommendationerna baseras på vetenskaplig dokumentation och, när sådan saknas, på konsensusbeslut.
Socialstyrelsen har i sina uppdaterade nationella riktlinjer angett de situationer där tandläkaren bör överväga antibiotikabehandling och även när detta ska undvikas. De nu utarbetade rekommendationerna är en komplettering till Socialstyrelsens riktlinjer och är främst avsedda som praktisk vägledning och beslutsstöd för den enskilde tandläkaren eller läkaren i situationer där infektionsbehandling måste övervägas. Det är en förhoppning att rekommendationen på sikt leder till optimerad antibiotikaförskrivning med mindre regionala skillnader.
Tandvårdsrelaterade resistensstudier kan sammanfattas med att antibiotikabehandling medför en selektion av resistenta mikroorganismer i den normala salivfloran så att andelen resistenta bakterier ökat. Återgången till normalflora efter avslutad antibiotikabehandling går långsamt. Störning i normalfloran efter en systemisk antibiotikabehandling kan enligt vissa studier kvarstå i flera år.
Den utbredda användningen av PcV som förstahandsalternativ vid en rad olika infektioner anses vara en viktig bidragande faktor till det förhållandevis goda resistensläget i Sverige. Den mest grundläggande åtgärden för att förebygga spridning av resistenta bakterier och andra smittämnen är att vårdpersonal av alla kategorier i sitt arbete konsekvent tillämpar basala hygienrutiner.
Patienter utan kända riskfaktorer/riskbeteenden utgör majoriteten av de akuta fallen. De vanligaste diagnoserna är akut apikal parodontit, pulpit, abscesser av olika slag och perikoronit. Hos dessa patienter ska i första hand dränage genomföras och orsaken till infektion avlägsnas (lokal kirurgisk infektionsbehandling). Antibiotika ska inte användas vid behandling av pulpit. Handläggning av orala infektioner hos medicinska riskpatienter ska ske i samråd mellan tandvård och behandlande läkare när så är befogat.
Vid allmänpåverkan eller tydliga tecken på infektionsspridning bör dränage av infektionen kompletteras med systemisk antibiotikabehandling. PcV är förstahandsalternativ. I svåra fall, överväg akutremiss. Metronidazol kan användas som tillägg till PcV vid terapisvikt eller vid primär behandling i kombination med PcV vid allvarlig infektion med tecken på spridning. Klindamycin ska inom allmäntandvården endast användas vid penicillinallergi. Lokal antibiotikabehandling rekommenderas inte vid behandling av orala infektioner.
Aggressiv parodontit, periimplantit, osteomyelit samt sekundärinfektioner vid käkbensnekroser bör behandlas av, eller i samråd med, specialisttandvården.
Vid expertmötet identifierades också ett antal områden inom odontologin där det saknas tillräckliga kunskapsunderlag, vilket har betydelse för att förebygga och optimera antibiotikabehandling. Strategier för att fylla dessa kunskapsluckor är av största vikt, vilket också uppmärksammats av SBU. Exempel på sådana områden är behandling av accidentell sinuskommunikation i samband med tandextraktion och behandlingslängd och dosering av antibiotika vid olika orala infektoner.
Rekommendationen kan i sin helhet läsas på Läkemedelsverkets webbplats (www.lakemedelsverket.se).
