Ellen Vinge, ordförande i nätverket för Sveriges läkemedelskommittéer skriver i en replik på mitt inlägg om lokala behandlingsriktlinjer (LT 5/2014, sidan 129) att det svenska systemet fungerar bra och syftar till att förankra etablerad evidens lokalt, följa upp läkemedelsförskrivning med återkoppling till kliniker och vårdcentraler och ge producentobunden medicinsk utbildning (LT 7/2014, sidan 285). Jag håller helt med om detta syfte, och det är inte där vi har olika syn på denna sak.
Men varför inte acceptera en gemensam rekommendation om läkemedels användning i Sverige? Behöver vi så många olika kommittéer som utarbetar rekommendationslistor? Ska hypertoni behandlas med andra läkemedel i Kalmar än i Halmstad eller Växjö? Dessutom ser man att till och med sjukhus inom samma landsting har varierande behandlingskompendier. Så förutom de olika läkemedelskommittéerna finns det specialister som skriver lokala behandlingsriktlinjer i varje landsting eller till och med på varje sjukhus.
Det danska exemplet med behandlingsriktlinjer som accepteras av hela landet tycker jag är ett föredöme, dels för att patienterna får likartad vård oavsett bostadsort, dels för att det sparar (minst tjugo-) dubbelt arbete med att skriva kompendier. Vinge framhåller att man inte behöver begränsa sig till den egna specialiteten. Där är vi inte heller oeniga, och det var inte heller det som var mitt budskap.
