De senaste åren har stora satsningar gjorts för att försöka få till stånd en välfungerande vård av de sjuka äldre. Själv har jag som distriktsläkare i Tomelilla varit involverad i ett pilotprojekt för att i samarbete med kommunen ta fram en arbetsmodell för hur detta skulle kunna gå till. Nationellt har hisnande summor lagts på expertgrupper och utarbetande av riktlinjer. Allt är mycket behjärtansvärt och besjälat av en vilja att faktiskt förändra situationen och att vi ska stå bättre rustade inför framtiden då antalet äldre sjuka kommer att öka.
När vi hört oss för om vad som är viktigt för de äldre så är svaret i de allra flesta fall att känna trygghet. Trygghet i att ha en namngiven, välkänd läkare. Trygghet i att ha intresserad och kompetent personal som ger stöd och vård i vardagen. Trygghet i att förstå och vara delaktig i vad som händer. Som distriktsläkare är du den läkare som har möjlighet att och bör vara den sjuke äldres företrädare och mellanhand i kontakt med övrig sjukvård. Det är just detta vi är utbildade för. Då måste vi även våga ta det ansvaret.
Jag håller med mina kollegor Sara Holmberg och Christer Petersson (LT 1–2/2014, sidan 37) att något fattas i »Tema: Vård av äldre« (LT 45/2013). Jag vill till och med gå så långt att jag tycker att det nästan viktigaste fattas. Det är det allmänmedicinska perspektivet. Det allra viktigaste för de äldre är det arbete som vårdpersonal i form av hemtjänstpersonal och undersköterskor gör. Eftersom vi alla tycks vara eniga om att vården av de äldre sjuka ska vara individanpassad måste vi arbeta för tillvaratagande av kompetens och kompetenshöjning hos just dessa yrkeskategorier. Det kan inte fortsätta att vara ett arbete som man (i många fall) tar i brist på annat eller som extraknäck. Som distriktsläkare bör vi påtala detta och sträva efter att påverka våra kommuner (där ju faktiskt omvårdnadsansvaret ligger).
Jag efterfrågar även en debatt om vårdnivå av de sjuka äldre. Vi envisas med att behandla även de sjuka äldre som botbara. I synnerhet på sjukhusen. Eftersom ingen äldre är botbar från sin åldrande kropp med sviktande organfunktioner blir den ekvationen olöslig. Resultatet är platsbrist på våra sjukhus och en vård där vi i många fall skadar mer än vi hjälper. Är det inte så att vi måste satsa på att lindra och trösta i den miljö där den gamla sjuka känner sig trygg? Det innebär naturligtvis att vi inte kan utreda alla kroppsliga åkommor som uppstår utan behandlar utifrån det vi ser, hör, känner och har erfarenhet av. Det innebär även att vi vågar acceptera döden så att den gamla får ett värdigt slut.
Därför försöker jag upprätta medicinska vårdplaner för de patienter som blir aktuella inom hemsjukvården. Personalen som arbetar närmast vårdtagarna måste få klara besked om vilken vårdnivå som gäller för att de ska kunna känna sig trygga i sitt omhändertagande och slippa hamna i akuta situationer där anhöriga (i all välmening, men utan kunskap om vad det leder till) exempelvis vill tillkalla ambulans för sin gamle far som drabbats av andningsbesvär.
Detta gäller i synnerhet de patienter som är helt utlämnade till omgivningens agerande på grund av demenssjukdom. Min dementa 85-åriga mor har ingen som helst glädje av att få sin anemi utredd. Det skulle innebära en direkt skada att utsätta henne för en koloskopi. Vad hon däremot har glädje av är någon som pratar med henne, vidrör henne varsamt och som visar henne respekt trots att hon inte ens vet var hon befinner sig. Hon kanske även skulle kunna njuta av maten om hon fick känna dofterna när den tillagas och vara delaktig genom att vispa grädden till efterrätten. För att hon ska kunna uppleva behövs intresserad personal som är stolt över sitt arbete och som ses som en värdefull yrkeskategori. För min mor är detta långt mycket viktigare än att vara registrerad i SweDem.
Den välskrivna artikeln »Äldres läkemedelshantering måste bli säkrare« av Sten Landahl och Inger Nordin Olsson i »Tema: Vård av äldre« (LT 45/2013, sidorna 1993-5) tar upp många viktiga aspekter. Vad som förvånar mig är uppdelningen i Socialstyrelsens i och för sig helt korrekta riktlinjer för läkemedelsgenomgång (SOSFS 2000:1). Varför överhuvudtaget göra en uppdelning i »Enkel läkemedelsgenomgång« och »Fördjupad läkemedelsgenomgång«? Som distriktsläkare kan jag tycka att det är fullkomligt självklart att vi alla som verksamma läkare arbetar (eller bör arbeta) så som vid en fördjupad läkemedelsgenomgång då vi sitter med patienten framför oss. Medikamentell behandling är ett av våra viktigaste redskap som måste hanteras med försiktighet då den även kan skada.
Om vi ska kunna möta den kommande ökningen av antalet sjuka äldre tror jag att vi måste inrikta oss på att vårda livet och att prioritera omvårdnaden. Som distriktsläkare måste vi, med konsultationshjälp från andra specialister och i samarbete med kommunerna, vara den trygghet som efterfrågas av de äldre. För min mor som inte är orienterad i tid och rum betyder antagligen fem minuters glädje mer än fem månaders ytterligare överlevnad. Jag önskar att vi vårdar livet bättre när jag blir äldre!
