Jag jobbar på en barnhabiliteringavdelning med en av de viktigaste målgrupperna i samhället – viktigast för att den är ett mått på graden av civilisation. Även i de mest sönderfallande länder finns vård att tillgå för de starka och rika, men barn, och särskilt barn med funktionshinder, ligger långt ner på listan. Därför blir jag sorgsen av att min arbetsdag drunknar i intygsskrivande. Intyg till försäkringskassa, LSS, skolor/förskolor, assistansbolag, i princip allt mellan körkortstillstånd och intyg för att ta med mediciner på charterresan. Samtidigt finns det jag intygar till 90 procent att läsa i patientjournalen, nedtecknat och bevittnat av en annan yrkeskategori, eller så intygar jag det föräldrarna talat om för mig. Det är ett akut slöseri med min mänskliga närvaro i vårdsituationen.

Mitt förslag:

  • Låt alla yrkeskategorier inom vården skriva intyg. Varför ska läkaren intyga att ett barn har utvecklingsstörning om det är en psykologutredning som kommit fram till det? Eller att ett barn mår dåligt av mjölk? Säger föräldrarna det så är det troligen så.
  • Skapa kanaler för kommunikation mellan dem som vill ha intyg och vården. e-intyg är, precis som e-recept, rätt väg, men hellre ett 5-minuterssamtal med en handläggare än 30 minuters intygsskrivande.
  • Den mest radikala vägen: Lita på folk. Skit i intygen eller låt folk själva formulera sin situation eller sina behov. Jag sätter min läkarlön i pant på att det eventuella fusk detta skulle generera inte kommer i närheten av den enorma kostnad vi har nu för att administrera.

Min sits är inte unik för min yrkeskategori. Den uppseglande debatten om »New public management« ger mej hopp om att vi kan vara med och forma vår egen arbetssituation – om våra politiker kan lita på oss på samma sätt som jag vill att vi ska lita på patienterna och deras familjer.