Förra gången en grupp barnmorskor (10 personer) på Akademiska sjukhuset i Uppsala sade upp sig i protest mot låga löner och dålig arbetsmiljö var våren 1989. Jag gick då en kurs i Uppsala inför volontärarbete i Mocambique. På helgerna gick jag jour på kvinnokliniken hemma i Sundsvall. Där låg en vädjan från kvinnokliniken i Uppsala till läkare i Sundsvall om att komma till Uppsala för att hjälpa till med förlossningar.
Jag uppfattade det som en form av »strejkbryteri« och skrev en kort debattartikel i Läkartidningen. Den dåvarande klinikchefen skrev långa motangrepp i LT, och kollade även upp min politiska hemvist. Jag replikerade kort att man självklart måste ha rätt att säga upp sig, slaveriet upphörde i Sverige år 1813. Varpå jag blev förklarad »persona non grata« på Akademiska sjukhusets kvinnoklinik.
Detta hände för 25 år sedan. Några av barnmorskorna tvingades gå tillbaka och några slutade, någon lönehöjning blev det inte. I dag är situationen helt annorlunda. Det handlar om 28 barnmorskor, en mångfald av hungriga bemanningsföretag, ett stort behov av barnmorskor i Stockholm (på pendlaravstånd), barnmorskeuppror och allmänhetens stora stöd. Detta borde leda till att ledningen för Akademiska sjukhuset i Uppsala, tillsammans med ansvarstagande landstingspolitiker, ser till att barnmorskelönerna höjs till den nivå de rimligen ska ligga på med tanke på det stora ansvar en barnmorska har. Givetvis måste även arbetsmiljön vara rimlig, med en förlösande barnmorska per blivande mamma och max två arbetshelger per månad, vilket var ett fackligt krav från Vårdförbundet på 1980-talet.
Att uppmana läkare från annan ort att komma till undsättning hoppas jag tillhör historien, liksom slaveriet. Om man inte kan strejka återstår bara att säga upp sig – en mänsklig rättighet.
