Samvetsfrihet är liksom yttrande- och religionsfrihet en mänsklig rättighet. Samvetsklausul är den något missvisande benämningen på lagstadgad rätt för vårdpersonal att vägra medverka i vissa typer av vård med hänvisning till sin samvetsfrihet. I Sverige finns ingen samvetsklausul. Det finns goda skäl för att avstå från en sådan. En samvetsklausul i vården drabbar patienterna. Patienters rätt till viss vård förvägras eller fördröjs. Och det är, ibland det outtalade, syftet med en samvetsklausul.
Tydligast blir det i frågan om abort. Förespråkarna för en samvetsklausul är ofta personer med en stark moralisk eller religiös övertygelse och en kritisk inställning till nuvarande abortlagstiftning. Den abortsökande kvinnans val ska ifrågasättas och försvåras. En samvetsklausul skulle ge all vårdpersonal laglig rätt att vägra hjälpa en sådan patient. Vårdsäkerheten för kvinnor skulle minska. Detta har blivit en bister realitet i länder som infört en sådan klausul.
Vems rätt bör då väga tyngst i vården? Patienternas eller personalens? Då vården i första hand är till för patienterna är frågan enkel att besvara. Om patienternas rättigheter har företräde före personalens finns det inget behov av en samvetsklausul. En sådan skulle, om den infördes, öppna dörren för ökade risker, större godtycke och moralisk diskriminering av patienter.
Rätt till vård och hälsa är en viktig mänsklig rättighet men det är ingen mänsklig rättighet att ha en särskild arbetsuppgift i vården. Vårdpersonal kan välja att arbeta med vård som inte strider mot det egna samvetet. Ett samvete är viktigt som etisk kompass, inte minst i vården, men det ska inte användas som ett vapen mot våra patienter.
