Inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten bygger insatser till en enskild på frivillighet och på förutsättningen att den enskilde samtycker till insatsen. Vård och behandling som en enskild inte samtycker till kan alltså inte genomföras med tvång. Varje medborgare är, enligt regeringsformen, gentemot det allmänna skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden.
Läs artikeln
I Läkartidningen 8/2014 (sidorna 316-7) skrev Hans Olsson och Kent Thuresson: »Vi får ofta frågor från kommunala boenden om intyg för frihetsberövande insatser. Eftersom vi inte har rätt att skriva sådana intyg har vi föreslagit att handlingsplaner upprättas för hur berörda ska agera. Vi anser att Inspektionen för vård och omsorg bör ta ställning till dessa planer och fatta beslut om kontrollerat tvång eller frihetsberövande åtgärder, alternativt avslå sådana förfrågningar.«
Skyddet är relativt, vilket innebär en möjlighet till begränsningar genom lag. Sådana undantag har bl a gjorts i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk undersökning samt i smittskyddslagen (2004:168). Några sådana undantagsbestämmelser finns inte i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), socialtjänstlagen (2001:453) eller i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (1993:387).
IVO har under hösten 2013 haft en kontinuerlig dialog med Socialdepartementet för att diskutera och belysa de problem som patienter, brukare och vård- och omsorgspersonal dagligen konfronteras med. Det är svårt att stifta nya lagar som medger ett utökat tvång. Med lagar som medger mer tvång mot redan utsatta patientgrupper finns åtminstone en hypotetisk risk att dessa riskerar att förlora i autonomi och att de utsätts för mer tvång. Det ska vara svårt att ingripa med tvång – en alltför paternalistisk hållning kan leda till en utökning av tvånget i en icke önskvärd omfattning. Å andra sidan riskerar dessa patienter och brukare att inte få de insatser som de behöver och åsamkas därmed ett lidande, och omvårdnadspersonal kan hamna i mer eller mindre omöjliga situationer.
IVO kan och ska inte fatta beslut om frihetsberövande åtgärder eller påtvingade kroppsliga ingrepp. Däremot kan och ska IVO granska att befolkningen får en vård och omsorg som är säker, har god kvalitet och bedrivs i enlighet med lagar och andra föreskrifter. Om IVO upptäcker lagstiftningsbrister som påverkar vården och/eller omsorgen är det myndighetens skyldighet att påtala detta för regeringen. Vi har nu uppmärksammat Socialdepartementet på de förhållanden som Hans Olsson och Kent Thuresson pekar på i sin artikel.
