Om man kör bil med mer än 0,2 promille alkohol i kroppen gör man sig skyldig till rattfylleri. Körkortet dras in i ett år eller mer. För att villkorslöst återfå det måste man genomgå körkortsutredning där provtagningsresultaten måste vara godkända. Alla behandlas lika, vilka skäl för särbehandling de än anger. Såvitt känt är det allmän uppslutning bakom detta förfarande.
Det är helt förbjudet att köra bil efter drogintag. Lånar du exempelvis en sömntablett av en anhörig och kör bil morgonen därpå har du gjort dig skyldig till drograttfylleri. Körkortet dras in i åtminstone ett år. För att på nytt stadigvarande inneha det måste du under två år, med kort varsel, lämna godkända prov vid minst arton olika tillfällen. Förfarandet ställer till med stora bekymmer i bl a arbetslivet då du hela tiden måste vara beredd att lämna prov.
Har däremot en läkare ordinerat beroendeframkallande medel, inte sällan flera mediciner vid samma tillfälle, så är nästan allt tillåtet vad gäller bilkörning. Till skillnad från alkoholexemplet är det nu inte drogens påverkan på föraren som är det centrala utan hur vederbörande har kommit över medicinen/drogen i fråga. Det förefaller som om den värsta läkemedelsmissbrukare är skyddad mot ingripande så länge medicinen är läkarordinerad. Detta är inget nytt.
Vad som förändrats under senare år är den dramatiskt ökade förskrivningen av centralstimulerande medel, särskilt metylfenidat (Ritalin) och läkemedel med opiatverkan. Kanske kan följande körkortsfall belysa de dilemman vi hamnat i genom den medicinska vårdens utveckling på drogområdet.
En nu 52-årig busschaufför flyttade till Sverige från sitt hemland i Mellanöstern för drygt tjugo år sedan. Han använde inga droger i hemlandet, men här tog han, återhållsamt, opium under några år. Efter avgiftning 2003 bröt han helt med det. Ungefär samtidigt blev han busschaufför. Inga klagomål har framförts mot honom i hans yrkesroll. Efter några år, 2008, köpte han och hans familj ett hus som var i stort behov av renovering. Han kände sig väldigt pressad av detta och beklagade sig för en hantverkare han mötte i det hyreshus där familjen fortfarande bodde. »Så ska du inte ha det, ta det här så mår du mycket bättre«, sade hantverkaren, vilket visade sig stämma.
Mellan 2008 och 2012 intog han dagligen efter arbetet en tjugondels tablett Subutex (buprenorfin) på 8 mg, alltså 0,4 mg per dag. Mannen som sålde medicinen för 200 kronor tabletten tillhörde programmet för substitutionsbehandling. Troligen var han fortfarande injektionsmissbrukare då han vid något tillfälle hade en spruta på sig så att det syntes. Min körkortspatient bröt kontakten och hittade i stället en taxichaufför som också sålde Subutex för 200 kronor tabletten. Även den mannen tillhörde substitutionsprogrammet.
År 2012 ville busschauffören nästan desperat sluta med Subutex. Han ville snabbast möjligt bli avgiftad. För att snabbt få en plats överdrev han intaget av buprenorfin. Han utlovades slippa bli anmäld till Transportstyrelsen. Han kunde efter inläggning bryta av utan någon abstinensbehandling. Det visade sig ändå att sjukvården, trots löfte om motsatsen, anmälde honom som opiatberoende. Han blev av med körkortet, anställningen och försörjningen. För att återfå körkortet måste han under ett år, till stora kostnader, lämna prov vid tolv olika tillfällen. Han är nu på nytt busschaufför, men utan fast anställning.
Denne bussförare har inte gjort sig skyldig till något trafikbrott. Han sökte hjälp för att bryta ett dagligt intag av 0,4 mg buprenorfin, vilket han också lyckades med. De båda personer han köpte Subutex av var av sjukvården beviljade en daglig tillförsel, cirka 50 gånger högre än den han tagit. De får lagligt köra bil utan något ingripande av samhället. Utrymmet tillåter att de kunnat sälja Subutex vidare för 200 kronor tabletten till nybörjare eller till andra som ännu inte fått legal tilldelning. Taxichauffören får alltså bedriva yrkestrafik med passagerare fastän han/hon har möjlighet att inta kanske 16–32 mg dagligen. Vad anser det svenska folket om detta? Vilket förtroende ska taxikunderna ha för en sådan yrkeschaufför? Det jag beskrivit gäller ett enda körkortsfall. Finns det inte skäl att tro att problemet är mycket mer omfattande?
Jag har haft samtal med två andra yrkeschaufförer (taxi respektive buss) födda i samma land som 52-åringen. De är sedan tio år helt drogfria. Dessförinnan körde de påverkade av narkotika, bl a opium. De utbildar sig nu för att hjälpa sina landsmän med drogproblematiken. De säger att narkotikamissbruket är mycket utbrett bland taxichaufförer, främst bland dem som arbetar på natten.
Taxiföraren, som just kört särskilt om nätterna, säger att han varje natt får förfrågan av två av tio kunder om narkotikainköp. Naturligtvis är det mycket frestande för många taxichaufförer, som på grund av överetablering måste arbeta alltför mycket för att kunna försörja sig, att på riktiga eller felaktiga grunder söka substitutionsbehandling så att de kan köra taxi legalt och samtidigt dryga ut inkomsten genom försäljning av överskottet av buprenorfin.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
