Den svenska debatten har handlat om att man inte direkt kan överföra resultaten från, i många fall välgjorda, vetenskapliga undersökningar till ett postoperativt diagnosregister (det svenska Patientregistret) som dessutom i många fall innehåller inkompletta och felaktiga data. Det är då helt orimligt att uttala sig om att 80 procent av alla svenska artroskopier är onödiga och meningslösa.

Vår debatt har inte handlat om de studier som visat att sjukgymnastik eller annan behandling kan vara ett likvärdigt alternativ till artroskopi. Det vet vi redan! Det handlar i stället om att ha rätt indikation, att kunna bedöma patienternas besvär och slutligen om läkarens förmåga att ställa rätt diagnos.

Jag har påpekat ett antal svagheter – inte felaktigheter – i den finska studien som säkert kan diskuteras fram och tillbaka. Då man i den svenska debatten ansett att en slutsats av studien är att denna gällde även meniskskador utan artros påpekade jag (inte insinuerade) att 75 procent av patienterna ändå uppvisade artrosförändringar vid artroskopin. Detta stärker uppfattningen om att artroskopi även är ett diagnostiskt hjälpmedel.

Min huvudkritik står dock fast; dels att det var mycket få patienter inkluderade under lång tid trots 5 centra »med hög volym«, dels att studiens huvudsakliga slutsats var att en artroskopi med meniskresektion är lika effektiv som en artroskopi utan meniskresektion, men vi kan knappast av denna studie dra några slutsatser om annan behandling som exempelvis sjukgymnastik.

Avslutningsvis kan jag inte riktigt hålla med om generaliseringen att »De visar alla konsistent att kirurgi inte ger någon fördel framför sjukgymnastik eller skenoperationer«. Flera nyare studier, bland annat Herrlins och Katz [1], visar att det finns en grupp patienter som behöver artroskopisk kirurgi, men problemet är just att identifiera dessa patienter.

Läs mer:
Felaktigheter och missförstånd i debatten om knäatroskopier