Nätjournaler tillhör en modern vård

Nätjournaler kan ju nu begäras in från Försäkringsbolagen som härigenom kan räkna fram "rätt" pris på sjukvårdsförsäkringen resp avvisa högriskfallen. Likaså arbetsgivaren som vill undvika anställa folk med sjukdomar/skador som ofta leder till sjukskrivning.

Är inte detta den egentliga avsikten med nätjournalerna, att stärka arbetslinjen?

Hur blir patienten friskare genom att läsa denna?

Du övervärderar också betydelsen/nyttan med gammal medicinsk information. Det är inte gårdagens blodtycksvärden som är viktiga utan dagens!

Pär Ekström, det är naturligtvis viktigt att patienten får all möjlig information och att inget väsentligt döljs för hen.
Du talar om tillgång till provsvar. Ja, jag har skött många barn och ungdomar med kroniska sjukdomar. De flesta föräldrar och ungdomar med t.ex. diabetes eller astma vet mycket väl vad deras provsvar betyder, vilket svar som eftersträvas och vad som skall göras om provet inte är helt ”normalt”. Det är svårt att hålla kontakten både för patient och läkare. Det är därför helt OK om patienten lätt kan ta del av provsvaret. Inom de flesta grenar av medicinen tillämpas en långtgående självkontroll med blodprover i hemmet och justering av insulin av diabetiker, lungfunktionstester av astmatiker osv. Det har pågått i flera decennier och är helt okontroversiellt.
Men den journalskrivande läkaren måste kunna skriva ner misstankar som senare kanske är helt grundlösa. I vissa lägen måste man kunna skriva ner dessa misstankar, även om det inte finns några säkra bevis. Hur skulle din fru t.ex. ta det om hon läste ert barns journal och doktorn noterat: Münchhausen by proxy, dvs att mor misstänks för att ha framkallat barnets sjukdomssymtom eller fantiserat om barnets sjukdom utan grund? Det kan vara väldigt viktigt när barnet kommer in nästa gång till sjukhuset/mottagningen och möter en annan läkare (vi finns inte till hands veckans alla 168 timmar som förr i tiden). Att behandla ett barn för en påhittad sjukdom kan vara katastrofalt.
Lika otrevligt tycker jag det skulle vara om doktorn i sina differentialdiagnostiska funderingar noterat cancer som en möjlighet (något jag vid min ålder skulle kunna råka ut för). Cancern kan vara en tänkbar differentialdiagnos (ett ord som vi måste få använda) men jag förväntar mig inte att min doktor skall ta upp frågan - även om hen måste räkna med den möjligheten – om risken är liten. Vid oklar sjukdomsbild måste läkaren kunna få notera vad hen tänkt på när hen skickar remisser eller prover för att utreda patientens symtom. Journalen är inte en PM, det är ett arbetsredskap och ”sjukvårdens minne”. Skall doktorn behöva föra parallella anteckningar? Det skulle sannolikt snabbt förbjudas.
Jag håller helt med om att i kontakten med patienter skall vi läkare försöka tala begriplig svenska. Men i journalen måste vi kunna få använda ord och uttryck som täcker de fakta och tankar vi har. Istället får man skola in nya generationer patienter med långvariga-kroniska sjukdomar och försöka förklara för de som inte behöver sjukvård regelbundet. Mediciner, prover, apparater, fynd vid utredningar har och kommer att ha speciella beteckningar som man måste lära sig.
Finns det tillit från båda håll så klarar nog profession och patienter ut detta utan politikerinbladning. Om politikers mening skall ha en tyngd, bör de grunda sig på engagemang i patientföreningar, där de kan träffa de som verkligen har behov av kontakt och information av sjukvården. Patientföreningarna för oftast på ett förträffligt sätt patienternas talan, medverkar till förbättringar av vården, informerar och engagerar och håller också ett vakande öga på vården om den inte fungerar tillfredsställande ur patientsynpunkt.

Patienten har redan tillgång till sin journal, låt vara i pappersform. I den nationella översikten får vi som läkare nu en sammanhållen bild, oavsett om patienten har nättillgång eller inte. För vårdkvaliteten fyller internetaccess till journalen alltså ingen direkt funktion. Den lilla fördröjning som det innebär att begära ut en pappersjournal måste vägas mot riskerna med att göra journaler tillgängliga på internet. Vad vi har lärt oss med åren är att allt som kan hackas förr eller senare kommer att hackas. Det är bara en tidsfråga innan journaluppgifter läcker ut på samma sätt som kontouppgifter, brottsregisterutdrag och kreditkortskoder tidigare har gjort. För vad offrar vi dagens relativa säkerhet att journalerna är låsta bakom brandväggar på separata servers? För att folk vill ha omedelbar åtkomst till allt. Utan att behovet egentligen finns. Vilken information är så viktig för den enskilda individen att få omedelbart?
Jag är inte alls imponerad över jämförelsen med internetbanken. Jag har själv råkat ut för både skimning och bedrägeri men där banken höll mig finansiellt skadeslös. Det är ingen slump att de stora kreditkortsföretagen har hela avdelningar som bara sysslar med bedrägeribekämpning. Om en journal läcker ut på nätet är det svårare att kompensera kunden. Det som en gång är spritt på nätet kan svårligen göras ospritt.
Jag kommer att spärra min och mina barns journal för e-åtkomst. Inte för att det finns något komprometterande där men det är sekretessbelagd information och med den ska man vara mer försiktig än dagens välvilliga men i mitt tycke lite naiva politiker.
Man argumenterar att informationen tillhör patienten och därför skall finnas tillgänglig på internet.
Jag menar att informationen tillhör vårdgivaren och patienten och inga andra. Därför bör den absolut inte finnas tillgänglig på internet.

Det jag inte kan förstå varför man har som många olika system inom de olika landstingen och sedan skall man inte förglömma alla dessa dolda datasystem. Det är dags med en översyn med tanke på patientsäkerheten alla dessa konstiga datauppgifter som både inom forskning och i den kliniska verksamheten - Min uppfattning är att samtliga vårdinrättningar inför samma datasystem som är både arbeta vänligt för personalen och att patienterna kan lätt läsa anteckningarna mm i datajournalen

Replik till Tore Södermark - efter att läst ditt inlägg reagerade jag på din sista mening - det är givetvis det primära att man träffar en levande läkare - men för att underlätta detta besök vore det bra om patientjournalen fanns på ett chips så att patienten har detta med sig vid sitt läkarbesök oberoende vart detta besök sker - men som det är idag så alla landtingen och vårdcentraler olika datasystem och det tar tid att få fram journalanteckningarna och det tar också tid av läkarbesöket för att kontakta sista vårdgivaren och be de, faxa över de sista anteckningarna i journalen - jag hoppas verkligen att SKL tillsammans ansvarig socialminister skriver in i patientlagen att patientjournalen skall vara tillgänglig för alla landsting och patienten själv och detta innebär i praktiken att ett och samma datasystem skall finnas inom vårdsektorn.