Var patientsäkerheten ett bra skäl att avvisa politikern som ville komma på besök i den kliniska verksamheten? Patientsäkerheten kan ganska riktigt äventyras om det visar sig att politikern skulle fälla nedsättande omdömen om patienter eller den personal som var i tjänst. Om personalen kände sig hotad skulle det kunna bidra till att de blev störda i sitt arbete och därmed riskerade att göra misstag. Patienterna kan också bli oroliga och deras välbefinnande minskas om personalen känner sig stressad. Det kan alltså inte uteslutas att patientsäkerheten kan äventyras antingen direkt eller indirekt.
Det är nog mindre troligt att en politiker under mediabevakning skulle uttrycka sig nedsättande om personal eller patienter som denne besöker som gäst. Därför kan patientsäkerhet som skäl för att avvisa ett politikerbesök uppfattas som mindre bra.
Vad som kan vara ett mer rimligt skäl är avsaknaden av ett informerat samtycke hos berörda patienter och personal. Något sådant fanns inte i detta fall. Det var endast sjukhusledningen som hade gett sitt informerade samtycke till besöket. Utan informerat samtycke kan såväl patienter som personal uppleva sin självbestämmanderätt förbigången.
Vissa patienter, speciellt inom en geriatrisk klinik, kan dessutom ha nedsatt autonomi och inte förstå den information de fått eller vad de samtycker till. Då får någon annan ta ställning för patientens del. Finns ingen annan att tillgå i en sådan situation är det rimligt att personalen griper in och försöker skydda patientens integritet. I den meningen var det sannolikt helt rätt att personalen handlade som den gjorde. Hänvisning till de berörda personernas autonomi och integritet är sålunda skäl som förefaller mer rimliga än hänvisning till patientsäkerheten.
Politiker kan ha olika skäl att vilja besöka klinisk verksamhet. Man vill kanske lära sig mer om vårdens villkor, om resurserna räcker till, om det finns något de som lagstiftare ska tänka på i framtiden. Ibland är politiker också involverade i statliga utredningar där man gör besök i den kliniska verksamheten. Så självklart kan det vara av betydelse att politiker gör besök i den kliniska verkligheten.
Men även i sådana situationer finns det anledning att se över rutinerna för hur berörda patienter och personal informeras i förväg och får möjlighet att svara ja eller nej. Detta ja eller nej måste sedan vara baserat på en sammanvägd bedömning av eventuella risker eller hot mot någons integritet, speciellt bland dem som inte själva kan försvara sin integritet.
Det sätt på vilket sjukhusledningen agerat i det aktuella fallet påminner om gamla tider då man tillfrågade ledningen på en institution om man fick forska på de personer som fanns intagna på institutionen. Svarade ledningen ja var det bara att sätta i gång. Då behövdes inget informerat samtycke av de personer som fanns på institutionen. Forskningsetiken har utvecklats med avseende på informerat samtycke och individens rätt att säga nej. Kan det vara så att det finns ledningsgrupper inom hälso- och sjukvården som inte riktigt följt med tiden?
