I Sydsvenska Dagbladet skrev docenten i företagsekonomi Peter Winai nyligen på debattplats en artikel med rubriken »Inför en allmän plikt att donera organ efter döden« [1]. Med rätta påtalades problem med nuvarande donationslag. Likaså gjordes självklart ett avståndstagande från illegal organhandel, så kusligt beskriven i Susanne Lundins bok »Organ till salu« [2].

Förslaget om en allmän »organvärnplikt« framfördes redan på 1980-talet i samband med dödsbegreppsutredningen. Men en generellt utformad organdonationsplikt är inte förenlig med våra dagars etik- och integritetskrav. Jag äger min kropp in i döden. Staten äger inte mina organ.

Jag föreslår därför i stället att Sverige följer Spaniens, Österrikes och Finlands utformning av donationslagen, det vill säga att vi som enskilda individer underrättar nära och kära, eller allra helst anmäler i Donationsregistret, om vi inte vill donera organ efter vår död (opt-out). Föreligger inte detta explicita nej är individens organ en gåva till en dödssjuk medmänniska (förutsatt samtycke).

I den nuvarande donationslagen betonas just förutsatt samtycke om en patient med total hjärninfarkt inte meddelat sin önskan angående organdonation. Anhöriga får i sådana fall avgöra donationsbeslutet, vilket i 20–40 procent av fallen betyder avslag. Detta problem bortfaller i opt-out-modellen.