I Läkartidningens helsidesannons för den på egna förlaget år 2012 utgivna boken »3 ml. Om ett blodprov och ett åtal« av Sara Gunnarsdotter står bland annat: »Läs den omskakande dokumentationen om den oskyldigt mordanklagade läkaren som fick sitt liv förstört av polis, åklagare och media« [1]. I annonsen nämns inte läkarkollegorna.
Utifrån främst Gunnarsdotters bok, Kjell-Olof Feldts och Birgitta von Otters bok »Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal« [2] samt en artikel om förändringar av läkares arbetsvillkor [3] har jag försökt göra en bedömning av och hitta en förklaring till en del läkarkollegors hållning i denna Kafkaliknande rättsprocess.
Elva månader efter anhållandet åtalades narkosläkaren i början av februari 2010 för dråp. Enligt åtalet skulle hon uppsåtligen ha berövat ett svårt hjärnskadat spädbarn, Linnéa, livet genom förgiftning med en injektion av narkosmedlet tiopental den 20 september 2008. Efter drygt två och ett halvt års rättsprocess friades hon av en enig tingsrätt den 21 oktober 2011. Domen överklagades inte. Tack vare att hon själv är narkosläkare och visade sig besitta en stor mental styrka kunde hon med hjälp av sin försvarsadvokat starta en egen utredning i målet [2], vilket sannolikt var av betydelse för utgången.
Den extremt höga tiopentalkoncentrationen i blodprovet på 3 ml som togs på den avlidna flickan tolkades av åklagaren som bevis för att den anklagade narkosläkaren hade utfört ett barmhärtighetsmord.
I den friande tingsrättsdomen ansågs det klarlagt att tiopental hade administrerats vid två tillfällen den 12 september utan att någon journalnotering gjorts. Domstolen ansåg också att det inte kunde uteslutas att tiopental givits i samband med en shuntoperation den 11 september och även i samband med en MR-undersökning den 19 september, dagen innan Linnéa dog [4].
Den specialistläkare som var ansvarig för anestesin den 19 september har nu trätt fram i Läkartidningen. Han säger att han sett narkoskurvan från undersökningen och anser på grundval av denna att det är »mycket osannolikt, på gränsen till omöjligt, att något tiopental givits« den 19 september [5]. Redan i polisförhör i maj 2010 angav han att han inte kom ihåg den här specifika undersökningen. Han säger också att försvarets två expertvittnen har fel när de anser att tiopental skulle kunna ha använts den 19 september trots att det inte fanns noterat i journalen [5].
Den anklagade narkosläkaren ska ha blivit uppringd av en sektionschef på Astrid Lindgrens barnsjukhus (ALB) sex dagar före rättegångens början. Sektionschefen hade berättat att en av de tre läkarna som ordinerat tiopental sagt att han var ansvarig för att det tiopental som gavs till barnet den 12 september inte hade journalförts. Sektionschefen ville dock inte lämna ut denne läkare och kollega [2]. En sjuksköterska, kallad som vittne av narkosläkarens försvarsadvokat (och som tidigare blivit förhörd av polisen och av försvarsadvokaten), berättade detaljerat om hur det gick till när Linnéa erhöll tiopental vid två tillfällen den 12 september.
Den anklagade narkosläkaren fick stöd från en del läkarkollegor och andra arbetskamrater på ALB. Bland annat överlämnades till divisionschefen vid ALB en namnlista med vädjan om att narkosläkaren skulle få återgå till sitt arbete. Divisionschefens enda reaktion uppges ha varit ha varit att hon ville veta vem som tagit initiativet till uppropet [2].
Karolinska universitetssjukhuset (KS) stängde omedelbart av narkosläkaren från arbetsplatsen och belade henne med arbetsförbud. Hon fick inte ens uppsöka sitt arbetsrum, som låg i en annan byggnad [2]. Sin grundlön fick hon dock behålla. Våren 2012 köptes hon ut [2].
Narkosläkaren tvingades därtill avbryta sin forskning och undervisning vid Karolinska institutet (KI), vilket hon fick besked om av KI:s rektor [1, 2]. En sekreterare på Utbildningsdepartementet ringde dessutom upp henne och meddelade att hon inte längre fick delta i sammanträden med den regionala etikprövningsnämnden, i vilken hon var ledamot [1, 2]. Varken från ledningen på KS eller KI fick narkosläkaren något stöd.
I paragraf 15 i Läkarförbundets etiska regler står att »Läkaren ska bemöta sina kollegor som han/hon vill bli bemött av dem.« Narkosläkaren fick inte det bemötande hon i enlighet med denna paragraf hade kunnat förvänta sig, vare sig från en del kollegor på arbetsplatsen eller kollegor på sjukhusets olika ledningsnivåer. Varför?
En orsak till läkarkollegornas tystnad kan vara att de själva var rädda för att drabbas av påföljder och massmedial uppmärksamhet om de gav sig till känna. Deras tystnad kan ha förstärkts av att arbetsvillkoren för läkare försämrats [3], och av att divisionschef och sjukhuschef, båda läkare, mest tycktes värna om sjukhusets rykte och varumärke [2].
En jämförelse av enkätdata från två slumpmässiga urval 1992 respektive 2010 rörande svenska läkares arbetsmiljö visar påtagliga försämringar i form av minskat stöd och återkoppling i arbetet, minskat läkarkollegialt ledarskap och avprofessionalisering med minskad tid för kunskapsutveckling och forskning [3].
Denna ändrade arbetsinriktning för läkare med ledningsansvar har lett till en tydligare uppdelning av läkarna i två grupper – dels en grupp som arbetar med ledningsfrågor med främst ekonomistyrning som medel, dels den stora gruppen som arbetar i daglig patientverksamhet. Denna uppsplittring kan leda till lojalitetskonflikter, vilket är en tänkbar orsak till tystnaden hos läkarkollegorna i arbetsledande befattningar i Astrid Lindgren-fallet.
Vi måste som läkare bryta vår tystnad – även om vi själva riskerar en »prickning« för exempelvis bristande journalföring – och ställa upp om en kollega blir utsatt för liknande rättsövergrepp som narkosläkaren. Detta förhållningssätt bör gälla även för de läkarkollegor som sitter i arbetsledande befattningar.
För att säkerställa ett sådant förhållningssätt inom vården måste vi tillskapa en förbättrad vårdarbetsmiljö med bland annat bättre arbetsvillkor för läkare.
Vår sjukvård måste genomsyras av humanistiska värderingar, som bör styra vårt handlande som läkare gentemot såväl patienter som läkarkollegor och andra arbetskamrater.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.
Fallet på Astrid Lindgrens barnsjukhus – samlingssida!
Referenser
- Gunnarsdotter S. 3 ml. Om ett blodprov och ett åtal. Stockholm: Läkartidningens Förlag AB; 2012.
- Feldt KO, von Otter B. Barnläkarfallet. En förnekad rättsskandal. Stockholm: Albert Bonniers Förlag; 2013.
- Bejerot E, Aronsson G, Hasselbladh H, et al. Läkarkåren en profession med allt mindre stöd och inflytande. Enkätstudie om svenska läkares arbetsmiljö 1992 och 2010. Läkartidningen. 2011;108:2652-6.
- Gunnarsdotter S. Chefläkaren kontaktade inte läkarna i sin interna utredning. Läkartidningen. 2014;111:323-4.
- Gunnarsdotter S. Kollega till narkosläkaren: »Jag har känt mig utpekad som skyldig till att ha givit läkemedel som jag inte har gett«. Läkartidningen. 2014;111:322-3.
Redan några dagar efter häktningen gick det ut ett påbud från sjukhusledningen att ingen anställd på Karolinska Universitetssjukhuset skulle yttra sig för media utan det skulle enbart ske via sjukhusets presstalesman.
Samma år publicerade Karolinska University Press boken: ”Liv och död. Livsuppehållande behandling från början till slut”, som författats av fem läkare vid Karolinska inklusive jag själv samt en jurist. Dåvarande rektor försökte stoppa utgivningen, antagligen för att skydda Karolinskas varumärke. Boken handlade om vad som är mänskligt liv och när är det rimligt att inte fortsätta med livsuppehållande behandling. Denna fundamentala fråga har tyvärr kommit bort i diskussionen om Astrid Lindgren-fallet, som mest handlat om bristande dokumentation och juridiska tillkortakommanden.
Det viktigaste i vården just nu är att skapa ett sådant arbetsklimat att anställda vågar bryta sin tystnad exempelvis när patienters liv och hälsa hotas eller arbetskamrater utsätts för rättsövergrepp.
En annan viktig aspekt, som Lagerkrantz mycket riktigt påpekar har kommit bort i diskussionen, är frågan om vad som är mänskligt liv och när det är rimligt att inte fortsätta med livsuppehållande behandling. Dessa frågeställningar avhandlas förutom i en bok, som Lagerkrantz nämner i sin kommentar och som jag tyvärr inte har läst, också i den klart sevärda pjäsen Intensiven, som just nu går på Stadsteatern.
Är det självklart att läkare per automatik ska försvara kollegor utan tillgång till fakta, bara för att det är läkare? Handlar alla läkare alltid "rätt" i ett yrke där det finns mycket gråzon? Det borde ligga i allas intresse att utreda och förstå, både förklara värden men också öppet diskutera var gränsen för läkares så kallade vårdbeslut ska gå.
Den intressanta frågan hade ju som författarna ovan säger, varit var gränsen för att avbryta vård rimligen ska gå. Hade domstolen kommit fram till att det var ställt utom all tvivel att läkaren gett tiopentalet och fortfarande medan barnet levde då hade frågan om rimligheten om avbrytande av vård kommit i fokus, och målet fått ett värde för framtida vård.
Nu utsattes en kollega för stark psykisk press bara med den vinning att rättsväsendet blivit mer klara över att de behöver noga granska expertutlåtandens bevisvärde. Det i sig har nog större betydelse än vad många inser.
