Körkortslagen (1998:488) och Transportstyrelsens föreskrift om medicinska krav för körkortsinnehav (TSFS 2013:2) är viktiga pusselbitar för trafiksäkerheten, då medicinska förhållanden kan medföra trafikrisker. Transportstyrelsen anger krav till vägledning i den medicinska bedömningen. När det gäller beroende eller missbruk, till skillnad från de flesta andra diagnoser, efterfrågas dock inte någon medicinsk bedömning av tillståndets svårighetsgrad eller trafiksäkerhetsrisk. Diagnoserna i sig utgör hinder för körkortsinnehav. Regelverket bygger dock på bristande kunskap om diagnoserna och beaktar t ex inte kunskaper om alkoholberoendets epidemiologi. Reglerna får därför paradoxalt nog en kontraproduktiv effekt med sämre uppmärksammande av och utebliven hjälp till alkoholberoende personer. 

De flesta alkoholberoende, diagnostiserade enligt DSM- eller ICD-systemen, har ett milt eller måttligt svårt tillstånd [1]. Därutöver finns det »prekliniska tillstånd«, där bara ett eller två av diagnoskriterierna är uppfyllda. Det finns inget stöd för att personer i dessa grupper är olämpliga som bilförare. Det är en minoritet av de alkoholberoende (toppen på isberget) som har en svårare sjukdom, ofta med medicinska och sociala konsekvenser. Det är denna grupp som vi vanligen associerar till när alkoholberoende kommer på tal. Även lagstiftaren torde ha haft denna grupp i åtanke.

Alkoholberoende i stort, diagnostiserat enligt DSM- eller ICD-systemet, har oftast en god prognos, och graden av självläkning är stor. Mer än hälften av alla i en befolkning som haft en beroendediagnos ändrar med tiden sina vanor till måttligt drickande, och upp mot 80 procent slutar uppfylla diagnoskriterier för beroende [2-4]. 

TSFS 2013:2 anger att »alkoholmissbruk eller alkoholberoende utgör hinder för körkortsinnehav till dess att varaktig nykterhet kan verifieras« (12 kap 6 §), och körkortslagen anger att detta ska anmälas till Transportstyrelsen (10 kap § 2). Bestämmelserna bygger på den felaktiga föreställningen att alkoholberoende oftast är ett tillstånd som medför trafiksäkerhetsrisk. Följande punkter illustrerar problemen med nuvarande författning.

1. Rattfylleridömda har hög frekvens av destruktivt dryckesmönster, psykiatrisk samsjuklighet, droganvändning, kriminalitet och hög dödlighet [5-7]. Var tredje är långtidssjukskriven eller har sjukersättning, och återfallsfrekvensen i rattfylleribrott är hög [Roos K, opubl data, 2007]. Ytterligare en del av rattfylleristerna är storkonsumenter som helt enkelt har bristande kunskaper om alkoholens elimineringstid. Däremot har mindre än hälften av alla rattfylleridömda ett alkoholberoende [Roos K, opubl data, 2007]. Det finns inget stöd för uppfattningen att alkoholberoende i sig medför ökad trafikrisk, men precis som hos t ex diabetiker finns det naturligtvis en liten subgrupp som är olämpliga förare av medicinska skäl. 

2. Med tanke på att cirka 600 000 svenskar har ett alkoholberoende eller missbruk/skadligt bruk [9] skulle Transportstyrelsen inte rimligen kunna hantera kontrollerna om läkarkåren började följa föreskrifterna.

3. Därtill skulle vården belastas med 600 000 nya patienter som skulle behöva bedömas, kontrolleras med prov och så småningom få intyg utfärdade. Konsekvenserna skulle bli indragna körkort under lång tid med orimliga försörjnings- och samhällskonsekvenser samt undanträngningseffekter för sjuka.

4. Respekten för lagar undergrävs om de saknar stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Läkarna undviker i dag att fråga sina patienter om alkohol, eftersom de då riskerar att ställas inför ett svårt val: följa föreskrifterna och få en förstörd behandlingskontakt eller få samvetsförebråelser av att inte följa regelverket. I dag anmäls endast 1 av 1 000 alkoholberoende personer, enligt Vägverkets egna beräkningar [10].

5. Det är repressivt och stötande för rättsmedvetandet att en skötsam person som börjat utveckla beroende ska anmälas utan medicinskt grundade skäl, få körkortet indraget i minst ett år och underkastas kontroller för att bevisa ett »nyktert levnadssätt«. Även lagens undantag från anmälningsskyldigheten är omotiverat repressiva, t ex »särskilt goda resultat av en inledd rehabilitering och följsamhet till läkares tillsägelse att avstå från att köra fordon«.

6. Nuvarande lagstiftning främjar ohälsa, då den motverkar att alkoholberoende personer söker hjälp. Det är visat att rädsla för att bli anmäld är skäl till att man inte söker hjälp [11, 12].

Transportstyrelsens syn på alkoholberoende personer med krav på »nyktert levnadssätt« är inte unik, utan representativ för den bristande kunskap och fördomsfullt repressiva attityd som är så vanlig, ofta med ett svartvitt tänkande: »antingen har man problem och då ska man inte dricka, eller så har man inga problem och då är man avvikare om man inte dricker«. Verkligheten är betydligt mer nyanserad med stor variation i problematiken.

Det är dags för en uppdatering av författningen! Särskilt lämpligt inte minst nu när missbruk utrangerats som diagnos i DSM-systemet. I en ny författning kan det vara rimligt att alkoholberoende uppmärksammas som en riskfaktor bland flera, men alkoholberoende ska inte automatiskt ses som hinder för körkortsinnehav. Liksom för andra diagnoser bör det krävas en medicinsk bedömning.

Läs repliken:
Medicinska krav för körkortsinnehav en svår och angelägen fråga

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.