Brist på struktur och upphackat ansvar gör vägen till svensk legitimation lång

Processerna för att få legitimation för att arbeta inom hälso- och sjukvården i Sverige har förändrats över tid. EU-bestämmelser har också påverkat reglerna för personer med utbildning från länder utanför EU/EES. En startpunkt för diskussionen i dag är två propositioner [1, 2] där regeringen bland annat slår fast att målet är att yrkesverksamma från andra länder ska komma ut i sitt yrke snarast möjligt.

Mitt uppdrag från regeringskansliet (som redovisades 2013) initierades av Riksrevisionens granskning 2011. Denna granskning utgick i sin tur från en tidigare översyn [3] vars förslag återkom i de båda propositionerna, men som enligt Riksrevisionen inte genomförts [4].

Jag träffade dels personer som själva befann sig mitt i processen, dels företrädare för alla instanser som de sökande ska passera på vägen mot legitimation, inklusive facken. Uppdraget gällde alla de 19 legitimationsyrken som finns i Sverige, men läkarnas processer är de mest komplexa (Fakta) [5].

Ur ett politiskt perspektiv fordras en rimlig balans mellan patientsäkerheten och möjligheterna att komma ut i arbete. En i Sverige utfärdad legitimation gäller även inom hela EU, vilket innebär att kontroller och kompletterande utbildningar ska trygga patientsäkerheten, men inte innehålla onödiga moment som inte tillför extra värde. Det kan därför inom de fastlagda ramarna finnas utrymme för individualisering. Till skäl för avvikelser kan räknas tidigare erfarenheter och ursprungsland.

En del av de synpunkter som Marie Wedin för fram bygger på ett oriktigt underlag, men det är inte det viktiga. Viktigast i diskussionen är splittringen mellan ansvariga aktörer. Staten svarar genom Arbetsförmedlingen och Socialstyrelsen för information, för validering och beslut om processen svarar Socialstyrelsen, för språkundervisning svarar kommunerna, för kompletterande utbildning och provtjänstgöring svarar landstingen och för kompletteringsutbildning svarar universiteten i samverkan med respektive landsting eftersom det ingår i praktiktjänstgöring. I andra jämförbara länder har staten ofta tagit ett övergripande ansvar [4].

Riksrevisionens kritik riktade sig mot regeringen, som man ansåg inte genomfört de förändringar som tidigare utredningar och propositioner förutsatt. Enligt Riksrevisionen är huvudproblemet otillräcklig samverkan inom regeringskansliet, det vill säga även på denna nivå är ansvaret splittrat mellan Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet samt ytterligare departement och myndigheter som hanterar i frågor om hälso- och sjukvård, migration och arbetsmarknad. Bristen på struktur och ett upphackat ansvar drabbar i första hand de sökande, men det har också negativa effekter för alla som ska bidra med språk-utbildning, praktik, kompletterande utbildning, så kallad kompletteringsutbildning etc.

I utredningens förslag finns en beräkning av kostnaderna för ett starkare statligt engagemang. Marie Wedin tar också upp den ekonomiska frågan. Det cirkulerar olika uppgifter angående samhällets eventuella vinster med en bättre process. Stockholms läns landsting, Västra Götalandsregionen och Riksrevisionen har alla gjort beräkningar som tyder på att en snabb process ger ekonomiska fördelar för såväl den enskilde som för samhället. Ur ett marginalkostnadsperspektiv bör dessa siffror betraktas som möjliga exempel, med viss reservation.

Utredningen överlämnades i en gemensam dragning för Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet i mars 2013, och aktörerna på fältet förespeglades en remissomgång våren 2013. Någon sådan har såvitt känt ännu inte inletts.