Läkemedelsgenomgångar är en läkaruppgift

Att läkemedelsbehandlingen kan förbättras hos många patienter är välkänt.  Socialstyrelsen införde därför för snart två år sedan läkemedelsgenomgångar (Fakta) samt läkemedelsberättelse som obligatoriska moment i läkemedelsarbetet (SOSFS 2012:9). Vi vill visa på vad vården vinner om läkare ges bättre möjlighet att själva göra läkemedelsgenomgångarna i stället för att involvera apo­tekare/farmaceuter. Utan tvivel kan sjukvårdsanställda personer med farmaceutisk kompetens göra nytta, men inte för rutinmässiga läkemedelsgenomgångar.

Att göra rätt från början är bäst. Därför behöver enkla läkemedelsgenomgångar kunna genomföras vid alla sjukvårdskontakter och vid sjukhusinläggningar dygnet runt alla veckans dagar. Resonemang om läkemedel förs naturligt i anslutning till anamnes och undersökning. Alla observationer som görs vid olika vårdkontakter mynnar ut i en syntes och rimlighetsbedömning utifrån patientens aktuella situation. Läkare och sjuksköterskor utgör därför centrala resurser i sammanhanget. För att arbeta på ett rationellt sätt är det klokt att dra nytta av yrkesgrupper som kan växla från en patientrelaterad aktivitet till en annan utifrån det aktuella behovet i verksamheten. 

De flesta är nog ense om att det inte ska förekomma dubbelarbete. Läkare är den yrkeskategori som har diagnostisk kompetens och befogenhet att utföra alla moment som ingår i en läkemedelsgenomgång. Detta innebär att läkaren direkt och utan mellansteg, i dialog med patienten, kan verkställa de ordinationsförändringar som behövs.

När farmaceuter eller apotekare involveras i läkemedelsgenomgångarna innebär det merarbete för läkaren i form av rapportering och dokumentation. Den extra dokumentationsbördan gäller i synnerhet när läkaren bedömer att ett åtgärdsförslag inte är lämpligt. I en systematisk översikt visas att ungefär hälften av åtgärdsförslagen genomförs i praktiken [1]. Om flera personer är inblandade i valet av behandling finns det dessutom en risk för dubbla budskap till patienten och omvårdnadspersonalen. Detta kan i sin tur påverka följsamheten till ordinationer och risk–nyttabalansen för läkemedelsbehandlingen. Det är dessutom i slutändan alltid läkaren som har ansvaret.

Stora resurser har satsats på särskilt organiserade läkemedelsgenomgångar med apotekare och farmaceuter trots att kostnaderna är mycket höga i förhållande till nyttan. Detta har visat sig när arbetssättet utvärderats i randomiserade kontrollerade studier med utfallsmått som kan användas för horisontella prioriteringar [2, 3]. Det saknas helt jämförande studier där motsvarande tillskott av resurser i stället ges till läkare [4]. Om de resurser som tillförts vården för apotekarmedverkan vid läkemedelsgenomgångar i stället hade satsats på läkare skulle läkaren ha fått ytterligare minst en timme per patient för att göra det som ingår i normalt läkararbete.

Fortfarande är de tekniska hjälpmedlen dåliga, vilket kan göra kartläggningen av medicineringen tidskrävande. När patienten inte själv kan redogöra för sina läkemedel, eller inte har med sig en aktuell läkemedelslista, är det endast läkaren som har behörighet att dra nytta av samtliga tekniska verktyg som finns, det vill säga journalsystem, Läkemedelsförteckningen och Pascal. När den Nationella ordinationsdatabasen (NOD) blir tillgänglig för alla förskrivare (enligt planerna år 2016) bör kartläggningen av medicineringen bli mycket enklare. Till dess måste vi härda ut och tänka att en gemensam satsning på läkemedelsgenomgångar inom kåren underlättar för oss alla.

Vår erfarenhet är att patienten vill prata direkt med läkaren om sina sjukdomar och sin medicinering, och i författningen tydliggörs att patienten ska vara delaktig. Läkarkåren vill också ägna mer tid åt direkt patientarbete. Vi behöver sätta patienten i fokus genom att ge läkaren möjlighet att ta ansvar för läkemedelsarbetet.