Rubriker om överdiagnostisering motverkar målet

Lena Nylander och Gunilla Thernlund skriver i en artikel i Läkartidingen 16–17/2014 att vi inte bör acceptera att diagnosen autismspektrumstörning ställs alltför lättvindigt.

Författarna konstaterar att antalet personer som har fått en diagnos har ökat kraftigt och ger intrycket av att det är oerfarna läkare och psykologer samt ofullständiga utredningsförfaranden som bidrar till denna ökning. Det är ett allvarilgt påstående, och man ställer sig samtidigt frågan om man kan referera till mer än den egna erfarenheten.

Vi håller med om att autismspektrumstörning är en allvarlig och genomgripande funktionsnedsättning, och att kvaliteten av olika insatser, vare sig det är utredningar eller habilitering eller psykiatrisk behandling, aldrig får göra avkall på vetenskapliga metoder och patientsäkerhet.

Trots att aktuella rön från Stockholms län indikerar en fördubbling av förekomsten av autismspektrumstörningar med normal begåvningsnivå bland barn och ungdomar under senaste åren [1] är ökningen minst bland de yngsta barnen. Medianåldern för att få en autismspektrumdiagnos konstaterad är i Stockholms län 8 år [2], alltså betydligt senare än vad diagnostisk metodik möjliggör.

Kunskap som i ett utvecklingsperspektiv är förankrad inom barnneurologi, barnpsykiatri, genetik, syndrom- respektive beteendevetenskap samt barnets normala och avvikande utveckling är plattformen för bedömning av utvecklingsneurologiska/utvecklingspsykiatriska avvikelser. Före 4 års ålder bör en större del av alla barn med autismspektrumstörning ha upptäckts, och innan de börjar skolan bör majoriteten ha upptäckts. Är det något som är viktig att uppmärksamma så är det upptäckten av tidiga symtom för att förebygga sekundära effekter som bland annat leder till kontakt med barn- eller vuxenpsykiatrin.

Det är alltså inte en risk för överdiagnostisering, utan snarare en risk för underdiagnostisering i tidig ålder, som ökar risken för psykiatrisk komorbiditet och differentialdiagnostiska problem. Publikfriande rubriker om överdiagnostisering motverkar det målet. Nej, vi ska inte acceptera att diagnosen ställs för lättvindigt, men vi kan inte heller acceptera att barn får vänta alltför länge på att få ett stort hjälpbehov bekräftat.

Läs repliken:
Vi efterlyser lite mer ödmjukhet inför diagnostiken