Barn- och kvinnomisshandel är svåra frågor som vi ofta talar om i sjukvården. Misshandel av äldre får av någon anledning mindre utrymme. Beror det på att äldre inte utsätts för misshandel, eller är det ett tecken på att det saknas kunskap i ämnet?
Med en ökande medellivslängd och förbättrade behandlingsmöjligheter kan många äldre leva ett bra liv trots flera sjukdomar och långa medicinlistor. De vårdgivare som ska ge den äldre människan vård och stöd kan ofta uppleva en stor fysisk och psykisk påfrestning. Studier har visat att ett ökat vårdbehov hos äldre ökar risken för trauma, men även för att den äldre utsätts för psykisk och fysisk misshandel [1].
Med misshandel av äldre menar vi exempelvis försummelse, fysiskt/psykiskt våld samt sexuellt/ekonomiskt utnyttjande. I studien »Ofrid?« som genomfördes i Umeå 2001 uppgav 13 procent av männen respektive 16 procent av kvinnorna att de någon gång efter det att de fyllt 65 år varit utsatta för våld eller övergrepp [2]. Liknande studier från USA rapporterar att 4–17 procent av den äldre populationen utsatts för misshandel.
I dag är cirka 20 procent av Sveriges befolkning 65 år eller äldre, och andelen beräknas fortsätta att öka de närmaste åren [3]. Trots de forskningsresultat som finns kring misshandel av äldre verkar det vara svårt att omsätta kunskapen i praktiken [4]. För att förbättra situationen för äldre som utsätts för misshandel måste medvetenheten bland sjukvårdspersonalen öka.
Hösten 2013 genomfördes en retrospektiv journalgranskning vid akutmottagningen på Helsingborgs lasarett [5]. Syftet var att undersöka hur många äldre som sökt vård efter att ha utsatts för fysiskt våld och att kartlägga skadepanoramat bland de drabbade. Alla patienter i åldrarna 65 år eller äldre som sökt vård på akutmottagningen under 2011–2012 inkluderades i studien. Endast vid 21 av totalt nära 40 000 besök uppgavs misshandel som orsak till besöket, ett lågt antal med tanke på resultaten i tidigare forskning.
En anledning till att så få patienter identifierades kan vara att många äldre som utsatts för misshandel av olika anledningar inte vågar berätta vad de varit med om. En annan förklaring kan vara att sjukvårdspersonalen inte är medveten om att många äldre utsätts för misshandel. Det kan vara svårt att ställa rätt frågor, samtidigt som det inte alltid är helt uppenbart att vissa skadepanoraman bör väcka misstanke om misshandel. Figur 1 visar vilka skadelokalisationer som var vanligast i studien.
Ett annat problem som identifierades genom studien var att i samtliga fall av rapporterad misshandel saknades en planerad uppföljning av övergreppet. Det var också vanligt att de äldre som misshandlats av sina anhöriga återvände till samma ohälsosamma miljö efter vårdkontakten [opubl data].
För att kunna möta behoven behövs mer utbildning för vårdpersonalen och bättre rutiner när det gäller upptäckt, omhändertagande och uppföljning av de misshandelsfall man hittar. Ett förslag är att införa ett screeningverktyg på akutmottagningar för att bättre kunna identifiera individer som utsatts för misshandel. Författarna hoppas och tror att det inom ramen för Socialstyrelsens satsning på samhällets mest sjuka äldre skapas utrymme för att driva frågan.
Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.