Ibland är det nyttigt att ställa frågan: Om vi hade fått börja om från början, hur hade vi då gjort? När det gäller hälso- och sjukvårdens styrning och ersättning är det osannolikt att det hade landat i dagens lapptäcke, som framför allt präglas av ryckig detaljstyrning, otydlighet och svåröverskådlighet. Vi har en nationell sjukvårdslagstiftning med grundläggande krav om en likvärdig vård för alla i hela landet, samtidigt som de 21 landstingen och regionerna utformar vården efter eget gottfinnande. Staten styr ibland oberäkneligt med stimulanspengar, samtidigt som respektive landsting väljer sina egna system, med omväxlande morötter och piskor, för att styra i en viss riktning.
Det finns i dag en förtroendeklyfta mellan dem som arbetar i den kliniska vardagen och beslutsfattarna. Möjligen har klyftan på senare tid blivit djupare, vilket initiativ som Läkaruppropet är ett uttryck för. Många inom vården vänder sig emot en sjukvård som fokuserar på produktion i stället för vårdbehov och där alltmer detaljerad registrering och redovisning tar värdefull tid från patientarbete. Det finns också en känsla av att många krav handlar om bristande tillit från beslutsfattare och ett uppifrån och ned-perspektiv. Politiker och beslutsfattare har å sin sida att hantera att skattepengarna till hälso- och sjukvård ska användas så effektivt som möjligt. Resurserna växer inte lika snabbt som vårdbehoven vilket kräver ständiga prioriteringar.
Samtidigt som hälso- och sjukvården är ett av de mest komplexa samhällssystem vi har, är det lagstadgade och viktigaste målet för sjukvården ganska enkelt och okontroversiellt: en god hälsa och en vård på lika villkor. Det är ett rörligt mål som förflyttas i takt med den medicinska utvecklingen, vilket ställer krav på kontinuerlig anpassning för att nå allt högre vårdkvalitet. För att ens komma i närheten av det övergripande målet måste en helt kvalitetsstyrd hälso- och sjukvård införas. I en sådan hälso- och sjukvård är det den enskilde patientens möte med vården och den behandling som ges som sätts i centrum.
För att ta reda på om patienter får god vård måste man mäta också vilka medicinska resultat sjukvården uppnår, från universitetssjukhus ned till varje enskild vårdcentral. Sjukvården måste styras och vårdgivare ersättas utifrån uppnådda vårdresultat och inte efter antal läkarbesök eller operationer. Därför är det viktigt att kritiken mot detaljerad styrning leder till rätt slutsats: Sjukvården ska fortsätta mäta, den ska inte mäta mindre än i dag, men sjukvården ska mäta rätt saker.
I ett välorganiserat land som Sverige skulle man kunna tro att allt det här redan finns på plats, men så är det inte. Ta primärvården som exempel. Det finns över tusen vårdcentraler runt om i landet, men det finns ingen som i dag kan säga vilka medicinska resultat som uppnås. Når patienter med diabetes typ 2 sina målvärden för blodsocker? Får patienter med hjärtflimmer rätt behandling? Vilka resultat nås för patienter med astma eller KOL? Ingen vet.
De medicinska professionerna måste ta ett kliv framåt och engagera sig mer i vårdens styrning. Det är dags att sluta sitta på läktaren och gnälla över administrativa pålagor – och i stället bli medspelare i matchen för bättre vårdkvalitet. Den medicinska expertisen och sjukvårdens administrativa och politiska beslutsfattare måste sitta ned vid samma bord och nå konsensus om hur vården kan styras efter kvalitet och inte produktion. Beslutsfattarna måste i sin tur inse att man måste skapa utrymme för den medicinska professionen. Vi måste uppnå en långsiktighet där det som mäts utgår från de medicinska behoven och önskade vårdresultat.
