Figur 1. Dr Fox viktkurva 1953–1973. Grafik: LT, efter original.

Jag läste med intresse Göran Nilssons kommentar i Läkartidningen om hur viktigt det är att väga sig regelbundet för att behålla vikten [1]. Hos befolkningen i allmänhet kan något så enkelt som att väga sig 1–2 gånger i månaden ge en signal om en pågående obalans mellan kaloriintag och fysisk aktivitet. Hos patienter med kronisk njursvikt och/eller hjärtsvikt kan daglig standardiserad kontroll av kroppsvikten ge viktig information om en rubbning i vätskebalansen. Genom att ändra intaget av vätska och salt samt dosen av diuretika och blodtryckssänkande läkemedel (som ACE-hämmare) kan patienten med enkel viktkontroll hjälpa läkaren att förhindra potentiellt livshotande komplikationer. 

I en artikel som publicerades i Lancet 1973 [2] beskriver dr Fox hur han åren 1953–1973 vägde sig dagligen på ett standardiserat sätt. Trots att hans aptit och mängden fysisk aktivitet varierade under den nästan 20-åriga tidsperioden var dr Fox viktkurva mycket stabil (Figur 1). Detta antyder att kaloriin­taget under alla dessa år balanserats mot energiförbrukningen på ett för dr Fox ändamålsenligt sätt, och att hans »termostat« för viktkontroll fungerat utmärkt. 

Hos andra kan däremot arv i kombination med den moderna »obesogena miljön« (dvs alltför mycket stillasittande och energirik lättillgänglig föda) medföra att balansen mellan kaloriintag och energiförbrukning rubbas. Man har spekulerat att den inre viktreglerande termostaten kan påverkas av så skilda faktorer som förändrade nivåer av neurotransmittorer, infektion med adenovirus, ett påverkat epigenetiskt maskineri, ändrad tarmflora, minskad mängd metabolt aktivt brunt fett och påverkad mitokondriefunktion på grund av ökat intag av fruktos och/eller minskat intag av anti­oxidanter [3]. 

Hos vissa individer kan dessa förändringar bidra till att vågen på ett irriterande sätt visar på allt fler kilogram trots ett ständigt snålande med kalorierna. Konceptet att enbart ett för högt intag av kalorier kan förklara den nuvarande fetmaepidemin har därför ifrågasatts [4]. Många anser att ökad aptit är en konsekvens snarare än en orsak till fetma [5].

Eftersom dr Fox egen viktkurva var de enda orginaldata som presenterades är en annan viktig lärdom av denna artikel att det måste ha varit betydligt enklare att publicera sig i Lancet för 40 år sedan än vad det är i dag.