»Pillerparadoxens« mest centrala frågeställning är följande: Hur påverkar psykiatriska läkemedel det långsiktiga förloppet för schizofreni, depression och bipolär sjukdom? Vad visar forskningen? I kapitlet om antidepressiva läkemedel, som förefaller vara det som i synnerhet irriterat Herman Holm, redogör jag först för omfattande forskning som under mitten av 1990-talet lett till att åtminstone vissa forskare börjat misstänka att de antidepressiva läkemedlen förvärrade sjukdomens långsiktiga förlopp.

Vid den tiden, påpekar jag i boken – och detta är det centrala för Herman Holms recension – förekom tyvärr inga randomiserade kliniska studier som undersökte de antidepressiva läkemedlens verkan på längre sikt. Men i brist på sådana, skriver jag, kunde vi åtminstone gå igenom de »naturalistiska« studier som jämförde utfallen för medicinerade respektive omedicinerade patienter, dock inte utan att i samma andetag påpeka de förbehåll som var påkallade vid en dylik jämförelse. Sådana studiers värde, menar jag, begränsades av det faktum att deltagarna i den omedicinerade gruppen vid tillfället för den initiala diagnosen kanske inte var lika deprimerade som dem som läkemedelsbehandlades, och vidare skriver jag att de som undviker läkemedel kanske även har en större inre motståndskraft.

Jag kunde, kort sagt, inte ha presenterat dessa studier på ett mer försiktigt vis. Men vad skriver Herman Holm? »Öppna studier med icke jämförbara grupper redovisas som om det vore randomiserade kontrollerade studier.« Att hävda detta är naturligtvis ett sätt att avsiktligen få mig att framstå som en idiot (eller, än värre, som ohederlig). Jag lämnar det till Läkartidningens läsare att själva avgöra vad detta säger om Herman Holms recension.

Holm anklagar mig även för att avsiktligt feltolka studier, och som exempel anför han en WHO-studie om depression. Här vill jag uppmana Läkartidningens läsare att själva gå till källan [1].

Studiens syfte var att utvärdera nyttan av depressionsscreening, och forskarnas hypotes var att de depressionsdrabbade som diagnostiserades och kom under behandling skulle uppvisa bättre utfall efter ett års tid. Men resultatet var det motsatta. De som inte behandlats med antidepressiva medel uppvisade tydligt bättre utfall. Vidare var det väldigt liten skillnad mellan grupperna vad gäller symtomens allvarlighetsgrad gällande bakgrundsfaktorer och forskarna kom till den uttalade slutsatsen att de omedicinerade patienternas utfall var bättre »även efter justering« för skillnaderna i relevanta bakgrundsfaktorer.

Alltså: detta var en studie som skulle utvärdera nyttan av depressionsscreening och forskarna fann att det inte fanns någon. I forskningsrapportens abstract formulerade man sedan denna något förbryllande slutsats: »Studien stödjer inte uppfattningen att depressionsfall som förblir oupptäckta medför allvarliga konsekvenser, men med hänsyn till den dåliga prognosen för depressionsdrabbade, torde åtgärder för att förbättra behandlingens efterlevnad vara påkallade.«

Försök att tyda den citerade meningens innebörd. Första delen är begriplig, den är härledd ur forskningsdata. Den andra delen är fullkomligt orimlig. Om de medicinerade patienternas utfall efter ett år var så mycket sämre än de omedicinerades, varför skulle då »åtgärder för att förbättra behandlingens efterlevnad« vara påkallade? Meningens andra del går inte att härleda ur studiens resultat, den har uppstått ur en önskan att försvara psykiatrins skråintresse (det vill säga att bibehålla förtroendet för dess produkt, antidepressiva läkemedel).

Så vad gjorde jag i min bok? Jag citerade slutsatsens första del, som var kopplad till studiens resultat, och utelämnade nonsensdelen. Och därpå följer det mest förbluffande avsnittet i Herman Holms recension: Efter att ha gått igenom min bok, i vilken hundratals studier beskrivs, anför han detta som bevis för min ovana att ständigt »plocka russinen ur kakan« vad gäller forskningsresultaten. Aja baja, att jag underlät att redovisa en halv obegriplig mening.

Läkartidningens läsare får när de granskar Herman Holms recension gärna ställa sig frågan vad det beror på när någon vill »döda budbäraren«. Varför måste detta ske?

Läs Herman Holms replik:
Budskapet – inte budbäraren!