Sluta med radiologiska bedömningar av ensamkommande barn

Barn eller vuxen? Det kan vara livsavgörande i asylärenden. Vuxna skickas tillbaka till vissa ursprungsländer, medan ensamkommande barn ges uppehålls­tillstånd. Enligt Dublinförordningen överförs vuxna till andra EU-länder som de rest igenom, medan ensamkommande barns asylansökningar prövas i Sverige. Vår lagstiftning använder i regel kronologisk ålder för att skilja mellan barn och vuxna, och inte personens mognad. Frågan blir alltså om sökanden har fyllt 18 år. 

Frågan är stor inom svensk asylpraxis rörande ensamkommande barn. I fjol såg Migrationsverket till att 288 medicinska åldersbedömningar gjordes. För perioden 1 maj till 31 december 2013 redovisas vilken typ av åldersbedömningar som genomfördes. Av de 228 medicinska bedömningarna under denna period var den alldeles övervägande ­delen radiologiska bedömningar (tand- och handledsröntgen, antingen var för sig eller i kombination). Enbart 7 undersökningar bestod av en kombination av pediatriska och radiologiska moment. 

Inom ramen för ett EU-finansierat forskningsprojekt [1] har jag gått igenom den aktuella rättsmedicinska och traumatologiska forskningslitteraturen. Jag har också granskat rättsfall från svenska migrationsdomstolar där frågor om medicinska åldersbedömningar ställs på sin spets. Min slutsats är att det finns två stora problem. 

Läkare som gör radiologiska åldersbedömningar missar att denna verksamhet inte längre har stöd i vetenskap. Och svenska jurister litar på läkarnas auktoritet. Radiologiska åldersbedömningar blir ofta det enda bevismedlet som Migrationsverket och migrationsdomstolar låter sig ledas av i åldersfrågan. 

Varför saknar radiologiska åldersbedömningar stöd i vetenskap? Skälet är enkelt: jurister och rättsmedicinska forskare är helt beroende av en fungerande folkbokföring. Utan folkbokföring kan det inte finnas tillförlitliga åldersuppgifter i ID-handlingar, vilket är ett problem för juristen. Men bristande folkbokföring gör också radiologiska åldersbedömningar ovetenskapliga. 

Enligt de aktuella kriterierna för åldersbedömning av levande individer utgivna av Study group on forensic age dia­gnostics of the German society of legal medicine [2] ska enbart sådana referensstudier användas för åldersbedömning där den undersökta populationens ålder har bevisats. Och det kan man bara göra om populationen kommer från ett land med fungerande folkbokföring. 

Afghanistan toppar listan över ursprungsländer för ensamkommande barn. År 2006 registrerades enbart 3 procent av alla levande födslar i landet. För Somalia ligger motsvarande siffra på 6 procent. Utan folkbokföring kan inga referensstudier utföras. Utan re­ferensstudier finns det inga data att jämföra ensamkommande barns tand- eller handledsutveckling emot. 

Räcker det då inte med att jämföra ­afghanska och somaliska ungdomars handleder och tänder med, säg, västerländska ungdomars handleder och tänder? Det är här som aktuella rättsmedicinska och traumatologiska forskningsrön kommer in i bilden. 

I dag är det oomstritt att etnisk grupptillhörighet, socioekonomisk ­status och tillgång till medicinsk vård medför stora skillnader i skelettutvecklingen. Till exempel har en studie av ­pakistanska barns handledsutveckling [3] visat att den även i Sverige tillämpade Greulich–Pyle-metoden saknar relevans för ungdomarna i Afghanistans grannland. 

Trauma är en annan tung faktor. En brittisk studie inom en population av ensamkommande barn från Afghani­stan [4] har dragit slutsatsen att cirka 30 procent av denna population led av posttraumatiskt stresssyndrom. Och traumatologer utgår numera ifrån att personer som har varit med om traumatiserande upplevelser i väpnade konflikter kan uppvisa en påskyndad mognad i högre grad än personer som inte har haft sådana upplevelser. 

Låt mig säga det tydligt. Eftersom ­radiologiska åldersbedömningar av ­afghanska och somaliska ungdomar saknar vetenskaplig grund bör läkare sluta att skriva utlåtanden med radiologiska undersökningar som grund. 

Nu kunde man invända att säkerhetsmarginaler löser problemet. Kan inte risken för fel minimeras om man bara lägger till, säg, ett år som säkerhetsbuffert? Svaret är nej. Om vi saknar data om afghanska ungdomars skelettutveckling blir det inte bättre av att vi jämför dem mot nittonåriga västerlänningar i stället för artonåriga västerlänningar. Det är fortfarande gissningar i pseudovetenskaplig skrud.

Jag ser med oro att de mallar som Svenska barnläkarföreningen, Svenska tandläkarförbundet och Svensk förening för pediatrisk radiologi utarbetat i samråd med Socialstyrelsen [5] helt sonika förtiger avsaknaden av referensstudier för de 
dominerande ursprungsländerna för ensamkommande barn. Jag hade förväntat mig att läkare som använder mallen uppmanas belägga att de har tillgång till relevanta referensstudier för att utvärdera röntgenbilderna på ett vetenskapligt sätt. I de allra flesta fall hade de då kommit fram till att relevanta referensstudier saknas och den radiologiska undersökningen därför vore ett överflödigt inslag som strider mot läkaretiken. 

Med de befintliga mallarna saknar Migrationsverket och domstolen möjlighet att kontrol­lera om läkarens utlåtande vilar på vetenskaplig grund och därmed bör ges vikt som bevismedel. Det är också upprörande att mallarna använder en juridisk sannolikhetsterminologi som få medicinare torde behärska. Dessa mallar bör omedelbart dras in av organisationerna som utfärdat dem. 

Mitt råd till läkare är därför: skriv inte ett utlåtande om det enbart eller i huvudsak vilar på en radiologisk undersökning. Den forskning som tidigare backat upp sådana utlåtanden är föråldrad. Du har ingen vetenskaplig auktoritet att falla tillbaka på för radiologiska bedömningar mot ursprungsländer med bristande folkbokföring. De jurister som tar emot ditt utlåtande tror dock att du har det, och du riskerar att skada såväl individen som rättsstaten. Och ditt eget samvete.