Vi ställer oss kritiska till det diskussionsunderlag som presenterades av en arbetsgrupp inom Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) där fysisk aktivitet på recept (FaR) listas som en onödig åtgärd inom hälso- och sjukvården [1-3].

Slutsatserna som SFAM:s arbetsgrupp drar baseras på en dansk studie [4] och på en metaanalys [5] som inkluderar sex studier från Storbritannien, en från Danmark och en från Spanien. Eftersom FaR inte är en internationellt standardiserad metod skiljer sig förskrivningsförfarandet mellan olika länder. Det gör en jämförelse mellan länder högst tveksam, inte minst då individanpassningen är mer central i Sverige [1].  Det finns klart stöd för att FaR ökar fysisk aktivitet, samt att metoden förbättrar kroppssammansättningen, ger ökad livskvalitet och minskade kardiovaskulära riskfaktorer [6-8]. Det finns även stöd för att det är en kostnadseffektiv metod [7] och att följsamheten är lika god som vid medicinering [6, 9].

Det är väl känt att hälften av dem som påbörjar ett nytt motionsbeteende slutar inom tre till sex månader [10-12]. Överhuvudtaget genererar få program hållbara beteendeförändringar [13-15]. De flesta människor vet att det är hälsosamt att röra på sig, men många som försökt förändra sin livsstil vet att kunskap eller goda intentioner inte alltid är tillräckligt för att förändra ett beteende [16].

Hälsobeteenden grundas i komplexa samband mellan en mängd olika faktorer [14-15, 17] vilket gör att betydelsen av vetenskapligt förankrade riktlinjer för effektiva program/metoder är stort [16]. Eftersom det inte finns en metod som fungerar för alla människor i alla situationer bör delaktighet eftersträvas. Interventioner och rådgivning ska omfatta rätt åtgärd, för rätt person, vid rätt tillfälle. Detta kräver beteendevetenskaplig kunskap i teori och praktik [16].  

Autonomistöd är ett förhållningssätt som handlar om kommunikationen och relationen i mötet mellan vårdgivare och patient, och huruvida upplevelse av valmöjligheter, självbestämmande och självtillit [18-19] främjas. Autonomistöd är nära relaterat till och kan med fördel kombineras med metoder som motiverande samtal och återfallsprevention, samt med principerna för personcentrerad vård [16]. En gedigen metaanalys påvisade positiva samband mellan autonomistöd och aspekter som livskvalitet, vitalitet, positiv affekt, rökstopp, fysisk aktivitet och motion, viktminskning, följsamhet till medicinering, hälsosamma matvanor och god tandhygien [20].

Det finns även tungt internationellt stöd för autonomistöd inom främjandet av fysisk aktivitet och motion [21-23], och vi är övertygade om att hållbara beteendeförändringar för FaR-patienter skulle kunna främjas genom att hälso- och sjukvårdpersonal utbildas i ett autonomistödjande förhållningssätt.

Vi påstår inte att FaR saknar brister. Det finns mycket vi kan göra för att förbättra praktiken kring förskrivningar och stödfunktioner (framför allt ur ett beteendevetenskapligt perspektiv). Vi välkomnar därför en utvecklad debatt kring utmaningen att förbättra en metod som förvisso har barnsjukdomar, men som också i många fall fungerar väl.

FaR kan anses vara en underutnyttjad resurs [24-25]. Sjukhusen är en nyckel till en lyckad implementering av FaR, och eftersom patienten har rätt till »bästa möjliga vård« är det ur etisk synvinkel vanskligt att inte ge adekvata råd om levnadsvanor när det är tillämpligt [25]. Vi anser att de sjukdomar som orsakas eller gynnas av en alltför låg aktivitetsnivå i första hand bör åtgärdas med ökad fysisk aktivitet i stället för mediciner. Sammanfattningsvis är det både ovetenskapligt och oetiskt att kalla FaR en onödig åtgärd. Tvärtom bör FaR ha en hög prioritet inom hälso- och sjukvården.