Stoppa den kollektiva bestraffningen av civila i Gaza

Återigen försöker en politisk faktion styra vårt Läkarförbund i sin egen subjektiva och tämligen oseriösa riktning. Var finns fördömandet av Hamas i ovanstående? Eller förväntas vi alla glömma bort hur dom placerar raketerna i sjukhus och bostäder just för att åstadkomma maximalt antal civila offer? Är det nu ok?

Hur som helst, om Läkarförbundet skulle ge sig ut och ta ställning för Hamas och mot Israel, något LF inte har ett dugg kunskap eller auktoritet att göra, tar jag det som en personlig attack mot alla judar som är medlemmar. Sånt här oinformerat nonsens hör inte hemma här.

Jag håller med Martin Wehlou att detta skall inte vårt läkarförbund gå in i och stödja. Stöds detta så har vårt förbund blivit en bricka i stort hatiskt politiskt spel, som inte gynnar fred eller dem som man anger sig vilja ställa upp för.
Låt vårt förbund vara politiskt fredat, då kan det också i denna och liknande konflikter göra bäst nytta.

Somliga protesterar här mot vad man kallar ett "bestraffningskrig mot civila" - med många exempel på vad man menar. Måste inte krig vara såhär? Många minns väl fortfarande B52 bombmattorna mot Hanoi julafton år ???? och har sett bombmattorna falla över Nazi Tyskland på film.

Svaret är att ibland blir krig sådant. Vid mindre konflikter kan välutbildade elitsoldater - som bl.a. - Israel har - göra stor skillnad för civilbefolkningen och politisk framgång.

Exempel 1 - Indonesien

På 1960-talet försökte kommunistisk gerilla infiltrera stora områden genom att hota civilbefolkningen och döda de som inte ville ge dem mat och sina kvinnor. De var framgångsrika tills England lånade ut en bataljon (ca 1000) SAS soldater med kringutrustning = Hkp och lätta-medeltunga vapen.

SAS trupperna luftlandsattes plutons-/kompani (ca 30-100 man) på olika platser i djungeln. De hade radioförbindelse o tolkar. De sökte upp byar i närområdet där de landade och ganska snart träffade de på byar som raidats av kommunisterna. De lyssnade med deltagande på vilka kval byns befolkningen utsatts för, hot, misshandel, mord, våldtäkter, kidnappningar, stölder, ... och förklarade att de gärna ville hjälpa dem. Mängden vältränade, välbeväpnade soldater gjorde säkert ett lugnande intryck - hoppet tändes.

Byn fick en radiosändare med vilken de kunde sända en SOS signal om/när kommunisterna återvände.

De kom tillbaka. SOS sändes ut och SAS trupperna såg till att de kunde komma till den aktuella platsen inom 3-4 dagar - man ville undvika strida bland "civila". Väl i byn fick de veta vad som hänt och kunde enkelt följa "gerillans" spår ut i djungeln. De tog lätt alla tillfånga, befriade kidnappade kvinnor och förde dem alla tillbaka till byn, mötet med byborna blev inte så hjärtligt vad beträffar gerillasoldaterna. De blev alla igenkända och ihjälslagna.

Så höll man på tills kvarvarande gerilla tagit sin mats ur skolan.

Denna taktik passar förstås inte när Israel måste försvara sig mot raketbeskjutning men den visar civilbefolkningens verkliga betydelse - utan stöd från dem kan man inte vinna politiskt även när man som Israel, har rätt att försvara sig.

Exempel nr 2 - Algeriet / Alger 1954-62

Det algeriska befrielsekriget 1954-62 känns idag som en rätt bortglömd konflikt trots dess oerhörda brutalitet och konsekvenser som höll på att leda till både inbördeskrig och diktatur i Frankrike. Man kan fråga sig varför? Korea, Vietnam, det kalla kriget, krigen i Mellanöstern, ja dessa har ältats om och om igen i böcker och tv-dokumentärer, men Europa och inte minst fransmännen verkar ha velat förtränga denna konflikt.

Jämförelsevis skulle man kunna säga att Västbanken idag plågas av samma inferno som Alger då.

I samband med krigsslutet i Europa 1945 utbröt omfattande oroligheter i staden Setif. Efter att en demonstration urartat och drygt 100 fransmän dödats så slog franska armén tillbaks och dödade urskiljningslöst tusentals algerier. Denna händelse blev startskottet till en mer organiserad frihetskamp för algerierna. Efter flera års oroligheter så utbröt så 1954 fullt krig i Algeriet då FLN i samordnade attacker angrep militärbaser, polisstationer och andra symboler för den franska överhögheten.

Fd Kolonialmakten Frankrike som var försvagat efter nederlaget i Indokina kunde inte bara släppa greppet om Algeriet. Dels därför att man inte betraktade Algeriet som en koloni utan som en del av Frankrike och dels därför att den franska befolkningen vid denna tid uppgick till närmare 1 miljon, vilket motsvarade 10% av befolkningen. Den inhemska algeriska befolkningen behandlades dock fortfarande som andra klassens medborgare (de saknade tex rösträtt) och de sociala skillnaderna var enorma.

Inledningsvis riktade FLN främst sina attacker mot militära och politiska mål, men efter en massaker begången av FLN mot civila i staden Philippeville i augusti 1955 så eskalerade konflikten. Den franska generalguvernören valde att hänsynslöst slå tillbaks mot rebellerna och alla som kunde misstänkas ha samröre med dem. Under månaderna som följde Philippeville så dödades tusentals algerier av säkerhetsstyrkor och av franskalgerier som själva började organisera sitt motstånd.

Fransmännen förstärkte sin militära närvaro i Algeriet och hade 1956 närmare en halv miljon soldater i landet. Av dessa var omkring 170 000 algerier som valde sida mot FLN. Gerillakriget fortsatte dock och oerhörda grymheter begicks från båda sidor. Bombdåd, kidnappningar, tortyr och massavrättningar tillhörde vardagen.

På landsbygden så använde sig den franska armén av samma "search and destroy"-taktik som amerikanerna senare skulle använda sig av i Vietnam. Flygvapnet napalmbombade också hänsynslöst byar som stödde FLN. Landsbygden avfolkades i stort sett på fransmän då armén inte kunde garantera deras säkerhet. Samtidigt tvångsförflyttades ett par miljoner algerier i försöken att få kontroll över landet igen. I Frankrike så ökade dock oppositionen mot kriget.

Landsbygden avfolkades. Motståndet centrerades kring/i staden Alger. Sprängladdningar detonerar på kaféer, i skolor, tankbilar fulla med bensin kraschas i bostadskvarter. Många omkommer. Polis o reguljära soldater kunde inte lösa situationen på annat sätt än att förstöra staden bit för bit. De Gaulle (Fd General, då fransk president) valde att armen fick retirera och in kom ett Franskt Fallskärmsregemente som helt vände på situationen. Det finns en video om detta krig som visar de militära beslut som stegvis och obönhörligt ledde till militär framgång.

FLN insåg att de fått en ny motståndare som arbetade mer specifikt (som SAS ovan) med detaljerade kunskaper om "fienden" och militär överlägsenhet i öppna gatustrider. De avrättade grupper i den egna befolkningen som man räknade med skulle vara "lösmynta" som alla alkoholister, alla drogmissbrukare, alla prostituerade, kända samarbetsmän. De organiserade sig i celler med tre medlemmar som kände varandra. Var och en av dessa kände också en medlem i en annan cell, dvs varje cell kunde sammankalla nio andra "gerillas" för gemensamma ansträngningar, varje enskild gerilla kände bara namnen på 4 personer i gerillaarmen.

Fallskärmsjägarna fick förstås snabbt koll på läget.Deras order blev att i första hand tillfångata, - - undvika döda - sina motståndare och civila. FLN räknade på sitt håll med att de hade 24 timmar på sig att rädda undan de som den tillfångatagne kände med namn innan denne "skvallrat" under den tortyr som användes. FLN lyckades inte utan organisationen förintades och ledarna flydde till grannländer.

Så - militärt vann Fransmännen men de Gaulle insåg att de förlorat den politiska kampen och gav Algeriet fritt. FLN.s ledare Ben Bella blev president.

När man inte har tillräckligt med eller vill använda sina elitsoldater återstår bara att förstöra hela staden med massförstörelsevapen i hopp om att motståndarna stryker med i processen.

Men historien visar alltså att den vinner det politiska slaget som lyckas avskilja sina motståndare från civilbefolkningen och få hjälp från denna.

Varför skall vi engagera oss? För att hjälpa båda parter att besinna sig och dra gränser för krigets lagar. Det var vi dåliga på under WW-II. Judiska läkare som flydde hit återförvisades till sin död i hitlers gaskammare. Det fanns en del som protesterade, t.ex. Ingemar Wizelius i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning.

Konflikten löses förstås inte av att Läkarförbundet engagerar sig. Men det är i en demokrati vårt engagemang som sätter fart på politikerna - om det är någonting bra med dem.

Större chans har den FN styrning av Västbanken som (S) ledare i många länder ställt sig bakom, bl.a. Stefan Lövden och som även Israel nu önskar om tidningsuppgifterna är korrekta. Chefspositionen där lokalt kommer att bli mycket krävande.

Författarnas syfte må vara behjärtansvärt om än ensidigt men det passerar ändå gränsen för medveten uppvigling mot den ena sidan i en utomeuropeisk militär konflikt och hör därför inte hemma i LT:s spalter.

På en punkt är jag ense med Martin Wehlou. Läkarförbundet ska inte ta ställning för Hamas utan tvärtom fördöma raketattackerna mot civila, precis som vi föreslår i uppropet.
Däremot förstår jag inte vad Wehlou menar med "oinformerat nonsens". Det Israeliska IDF gör är ett brott mot internationell rätt vad gäller hänsynen till den civila befolkningen. Detta uttrycktes tydligt av svenska och internationella folkrättsexperter som Ove Bring och Thomas Hammarberg i DN Debatt 2/8:

"Israel bryter uppenbart mot gällande rätt i väpnad konflikt. Regelverket slår fast att endast kombattanter och militära mål får angripas, det vill säga sådana mål som till sin natur tydligt bidrar till militära insatser på grund av läge, ändamål eller användning. Merparten av bombningarna i Gaza saknar ett acceptabelt militärt berättigande och förefaller syfta till att terrorisera civilbefolkningen för att på så sätt uppnå politiska mål. Internationella domstolen i Haag (ICJ) har slagit fast att distinktionsprincipen – kravet på krigförande stater att skilja mellan civilpersoner och kombattanter – är en av huvudprinciperna i internationell humanitär rätt. Enligt såväl internationell sedvanerätt som traktaträtt är förbudet att rikta attacker mot civilbefolkningen eller civila mål absolut. Det finns inte något utrymme att med åberopande av militär nödvändighet rättfärdiga något undantag från denna regel. FN-representanter har upprepade gånger uppmanat Israel att strikt följa försiktighetsprincipen vid attacker mot Gaza där riskerna är kraftigt förhöjda till följd av den mycket höga befolkningstätheten.

Men även då attackerna riktats mot tydligt militära mål har Israel brutit mot proportionalitetsprincipen. Så kan exempelvis den israeliska militärens bombningar av hundratals civila bostadshus inte rättfärdigas med avsikten att angripa en enskild medlem av Hamas.
Det är olagligt enligt internationell sedvanerätt att avsiktligt rikta attacker mot civila mål och kränkningar av en sådan fundamental rättslig grundsats kan utgöra krigsbrott. Att utfärda en varning – såsom den så kallade ”roof-knocking”-tekniken eller att ett par minuter före en attack skicka ett sms till någon medlem av hushållet – ändrar inte detta faktum. Det är alltjämt i strid med gällande rätt att uppsåtligen attackera civila hem utan att militär nödvändighet föreligger och med åsidosättande av proportionalitetsprincipen."

Och på en punkt är det mycket viktigt att kritisera Wehlou. Att kritisera statens Israels politik är inte att kritisera världens eller Sveriges judar. Över hela världen riktar grupper eller enskilda judar stark kritik mot det som nu sker i Gaza. Flera av undertecknarna till detta upprop är av judisk härkomst. På samma sätt som man måste fördöma antisemitiska angrepp på t.ex. rabbinen i Malmö måste man starkt tillbakavisa påståendet att kritik mot Israels krigföring är "personlig attack mot alla judar som är medlemmar" i Läkarförbundet. Att som Wehlou hävda att det är att kränka alla judar att kritisera staten Israels politik är att spegelvända antisemiternas sätt att argumentera. Ingen jude har personligt eller kollektivt ansvar för Netanyahus och statens Israel politik. Om någon enskild person väljer att stödja krigsförbrytelser är det hans personliga ståndpunkt som han ska kritiseras för och inte för hans grupptillhörighet.