På min mottagning, som ligger i en större stad i södra delen av vårt land, upplever jag ibland att personer som tar kontakt med oss är direkt otrevliga. Det är sällan det går så långt att någon hotar (det händer tyvärr också), men många presumtiva patienter är helt enkelt otrevliga. Någon ljuger om symtom i telefonen, en annan höjer rösten på ett oacceptabelt sätt i receptionen. En tredje kräver saker på ett sätt, som om hen skulle upprepa detta på till exempel en fest, skulle stämmningen snabbt förstöras och gästerna lika snabbt lämna kalaset. Jag undrar varför det har blivit så här. 

Att som vårdpersonal bemöta människor är en konst. Kraven är många. Vi bör vara närvaranade, fokuserade, vänliga, empatiska och uppträda med respekt och kunskap om mångfalden i samhället. Likaså bör mottagningen inte bara vara miljöcertifierad utan också ackrediterad av landstinget och godkänt diplomerad av RFSU, som en organisation av många. 

Varför finns det människor som möter oss med en så otvetydig ilska, när det faktiskt är just möten vi arbetar med? Vi borde klara detta bäst av alla. Är det för att vi uppfattas som en myndighet, mot vilken vi alla har rättigheter utan egna skyldigheter? Är det ett uttryck för desperation, eller det nya valsamhället där mitt val är det enda jag har? Jag måste stå på mig för att ingen annan väljer åt mig. Såklart påverkas varje situation av många saker men nog finns det en röd tråd av individens sårbarhet i resonemanget. Är detta bara ytterligare ett exempel på att Sverige vuxit sig hårt? 

Jag kan känna det i magen när jag har gjort något bra på jobbet. Patienten jag mötte hade kanske en oro som jag kunde frigöra, då brukar det känns bra i magen på mig. Ju fler gånger jag träffar en patient, desto starkare blir också tilltron till varandra.

Första gången vi sågs kanske föräldrarna inte riktigt litade på mig när jag bedömde deras barn. Det kände jag också i magen, och jag ringde hem till föräldrarna någon dag senare. Andra, tredje eller kanske fjärde gången vi träffas går det hela mycket enkelt. Sedan kan vi prata om annat. Vi litar på varandra, och det gör mötet så mycket lättare för båda parter. 

Men det är som om vetskapen om att det står »dolt nummer« på telefondisplayen hos patienten när jag ringer på något sätt speglar vad sjukvården är i dag: en stor dold sjukvårdsapparat där det personliga mötet bytts mot telefonköer eller köer med andra namn. 

När jag ringer får jag liksom ursäkta mig lite, som om jag borde skämmas för att jag försöker nå ut. Eller som om jag ringer för att sälja något. Nja, kanske inte sälja, men att jag som del i en sjukvårdsapparat då inte har det natur­liga anslag som jag känner i mottagningsrummet, det vill säga det naturliga som händer när två människor möts och planerar för att ses igen, framför allt efter tredje, kanske fjärde gången, när vi fått ett ömsesidigt förtroende. Då tror jag på sjukvården.