Hjärnskakning är en skada som ofta nonchaleras och inte behandlas eller följs upp enligt vedertagna principer. Detta gäller inte minst inom idrotten, trots att det i dag finns riktlinjer för hur skadan bör hanteras och hur en återgång till sporten bör ske [1].Dessutom visar en ny avhandling från Göteborg att en hjärnskakning läker betydligt långsammare än man tidigare trott. Det kan ta mer än fyra månader innan man är återställd [2]. Den normala frånvarotiden efter en hjärnskakning är betydligt kortare, oftast bara 1–2 veckor. Inom boxningen stängs den drabbade av i en månad, och det krävs ett läkartillstånd för att gå upp i ringen igen.
I boxning, som är en av Riksidrottsförbundet sanktionerad sport, tillåter man utövarna att slå sin motståndare medvetslös. I de flesta andra sporter blir man då utvisad och bestraffad. Man kan även bli åtalad och fällas för grov misshandel, men inte om det sker innanför repen i boxningsringen. PO Enquist har uttryckt det som »tortyr inför betalande publik«. Detta kommer tydligt fram i en intervju i Svenska Dagbladet [3] där det framgår att proffsboxaren Frida Wallberg, som blev knockad för över ett år sedan, fortfarande inte klarar av att lämna sängen vissa dagar.
Ännu värre är kampsporten MMA (mixed martial arts), som utövas i inhägnade burar. Även den är sanktionerad av Riksidrottsförbundet. Av tävlingsreglerna för amatörer inom sporten framgår att det är tillåtet med slag, sparkar och knän mot huvudet i stående kamp. Om motståndaren ligger ner, sitter eller står på knä får man bara slå mot huvudet och kroppen. Att sparka och knäa motståndaren är tillåtet mot övriga delar av kroppen, till exempel lever, mjälte och njurar. Dessutom är strypningar, armlås runt halsen, tillåtna. Denna brutala »sport« visas på tv, i stället för granskande, kritiska reportage.
Vi har som läkare ingen skyldighet att ingripa vid nödsituationer, men det gör vi normalt sett ändå. När det gäller boxning och brutala kampsporter borde vi även verka för ett förbud av såväl etiska som humanitära skäl. Att medicinskt skolade personer ställer upp som matchläkare på galor med dessa råa sporter är anmärkningsvärt.
Sveriges läkarförbunds centralstyrelse antog 1985 ett antal uttalanden om utövning av läkaryrket i samband med tävlings- och motionsidrott [4]. Där faststlogs att »samma regler som gäller inom den medicinska etiken i allmänhet ska också gälla för idrottsmedicinen«. Det anses till exempel vara av särskild betydelse att läkarens främsta mål är patientens hälsa.
Hur resonerar en matchläkare som ställer upp med vetskap om att deltagarnas främsta mål är att slå sin motståndare knockout? Det rimmar illa med de etiska regler läkaren förväntas följa.
I Läkarförbundets uttalanden står vidare: »Om viss idrottsutövning bedöms förenad med betydande risker ska läkaren försöka eliminera dessa genom att påverka såväl idrottsutövaren som övriga berörda beslutsfattare.«
Det är uppenbart att det föreligger en betydande risk att någon blir slagen knockout i dessa sporter. Det bästa sättet att eliminera riskerna är ett förbud; om inte annat förbjuda slag mot huvudet. Det är till sist en moralisk, etisk fråga. Ska vi tillåta offentliga slagsmål där man får slå motståndaren medvetslös?