»Sverige måste bli bättre på att fånga upp svenska läkarstudenter som läser i utlandet«, säger Jerzy Leppert, professor i allmänmedicin vid Centrum för klinisk forskning i Västerås i en intervju i Läkartidningen 38/2014 [1]. 

Det kan tyckas som en välmenande ståndpunkt, men i min mening speglar uttalandet en alltför omfamnande attityd gentemot svenskar som utbildar sig till läkare utomlands. Det är en attityd som i värsta fall riskerar att äventyra vår professions nationella kvalitet och anseende.

Jag anser att det finns tre huvudsakliga anledningar till att det är djupt beklagligt att man som EU-utbildad läkare med tillräckliga kunskaper i svenska språket direkt kan ansöka om läkarlegitimation: rättvisa, tillsynen och den moderna läkarutbildningen.

Bakgrunden till de anpassade läkarutbildningarnas tillblivande i Centraleuropa  är givetvis en efterfrågan på utbildning från personer som inte har tillräckliga intagningspoäng för läkarutbildning sitt hemland. 

Många universitet tycks ha sett läkarutbildningar för utlandsstudenter som en god affärsmodell där antagningskraven skiftar, men där höga terminsavgifter är en gemensam nämnare. I Sverige har högskolereformer och Centrala studiestödsnämnden möjliggjort för alla, oavsett ekonomisk bakgrund, att studera på den högre utbildning man kan komma in på. Detta har inte bara underlättat god social rörlighet utan är också tilltalande ur ett rättviseperspektiv. 

Möjligheten att frångå den reguljära antagningen och »köpa sig« en attraktiv utbildning i utlandet anser jag vara djupt orättvis och riskerar att kasta oss decennier tillbaka till en tid då högre studier endast var möjliga för de bättre bemedlade.

De höga intagningspoäng som krävs för tillträde till läkarutbildningen i Sverige indikerar onekligen att det är en attraktiv utbildning och ett populärt yrke. Även om betyg långt ifrån är ett perfekt instrument för att mäta lämplighet är det trots allt det bästa och mest kostnadseffektiva system vi har tillgång till i dag. Inte minst skvallrar de numera nästan helt skrotade intervjuantagningarna om det.

Läkarutbildningarna utanför Sverige står helt utanför Universitetskanslerämbetets och Socialstyrelsens standardmässiga tillsyn. Påverkan på innehållet i utbildningen samt eventuella åtgärder mot fusk står helt utanför svensk jurisdiktion. 

Ett flertal larm om undermålig undervisningsnivå (under standardnivå) samt att mutor och fusk vid examination är utbrett har förekommit i svenska medier. Ett exempel gäller läkarutbildningen i Cluj, Rumänien [2]. Uppgifterna är onekligen mycket oroande, för hur blir kvaliteten på de läkare som utbildas på berörda orter? 

Efter att ha jobbat med flera nyutbildade läkare från »anpassade» utbildningar i Centraleuropa är min personliga uppfattning den att de är påfallande dåligt förberedda att praktiskt arbeta som läkare. Även om de är teoretiskt bevandrade brister ofta kunskaperna i undersökningsmetodik, journalföring och anamnestagande betänkligt. 

Detta är kanske inte så kons­tigt, då det är orimligt att tillgodogöra sig den kunskapen om man som student inte ­examineras i praktiska moment, får träning i journalföring och inte behärskar det språk som patienten man ska tränas i att ta anamnes från talar.

Den svenska läkarutbildningen (som är mestadels PBL-baserad och med ökat fokus på träning i patient–­läkarkontakten) ska förbereda studenten för ett livslång lärande [3] med fokus på inhämtande av föränderlig kunskap från källor som ­PubMed och UpToDate. Detta står i bjärt kontrast till gammaldags auktoritär katederundervisning där ­detaljkunskaper premieras, vilket är den vanligaste undervisningsformen på många ­läkarutbildningar i Central­europa [2].

Det är min bestämda uppfattning att Läkarförbundet både på nationell och EU-nivå bör driva frågan om lagstadgad AT-tjänstgöring för studenter som ­utbildat sig utanför Norden. Ännu hellre bör man kräva ett förfarande ­enlig USMLE (United States medical licensing ­examination), en trestegsexamination som testar språk, teoretiska samt praktiska kunskaper. I USA krävs även ett »internship«, deras motsvarighet till AT, för att få praktisera medicin, allt för att ­säkerställa kvaliteten på den enorma tillströming av läkare som vill jobba där. Vi borde ha samma rigorösa ­rutiner i Sverige.

Även om allt inte är problemfritt på våra egna utbildningar [4] är jag rädd för att vi så sakteliga håller på att överge de välfungerande och välre­glerade kraven på teori och praktik för att få jobba som läkare i Sverige enbart för att fylla ett upplevt läkarunderskott. Detta förlorar inte bara professionen på utan i slutänden blir det patienten som får betala priset.

Josef Davidsson är utbildad vid Lunds universitet.