Jan Halldin skrev med utgångspunkt från en OECD-rapport [1] att Sverige har högst antal praktiserande läkare i västvärden samtidigt som den genomsnittlige svenske läkaren har lägst antal patientbesök per år på sin mottagning. Han refererar till boken »Min oro« [2] där Nina Rehnqvist skriver att läkarnas sociala status blivit nedklassad från elitnivå till en position som löpande band-arbetare. Hon anser också att läkare nu för tiden sitter i alltför många och onödiga möten, vilket förmodligen är en bidragande orsak till att svenska läkare har blivit alltmer oengagerade inför huvuduppgiften [min skrivning], som är mötet med patienten.

Slutligen tar Jan Halldin upp en rapport från Arbetsmiljöverket från 2013 [3], som visar att läkaryrket är psykiskt påfrestande. Rapporten beskriver en konflikt mellan högt ställda krav satt i relation till begränsad möjlighet att kontrollera processerna, inklusive arbetstakten.

En central del i Jan Halldins artikel är New public management-konceptet (NPM). Den ger mig en känsla av att han i rätt hög grad ifrågasätter värdet av NPM. Där står ordagrant: »I NPM ställs krav på kostnadskontroll, granskning, utvärdering och dokumentation« och »ett resultat av detta är att läkare måste lägga mer arbetstid framför dataskärmen«. Han fäller också kommentaren »Ibland kan man undra till vilken nytta?«.

När jag läser »kostnadskontroll, granskning, utvärdering och dokumentation« kan jag inte annat än applådera, för dit måste vi. För patienten är det självklart, men för att inte ta dyrt läkararbete i anspråk måste rutinerna hanteras på annat sätt, och somt kan säkert också utrangeras. Detta måste vara ett prioriterat utvecklingsområde.

»Onödiga möten« är ett begrepp som väcker starka känslor. Det behövs en utredning om varför vi sitter i så många utredningar och planeringsmöten. Är det ett bra eller dåligt ledarskap? Är det etiskt försvarbart att kommendera en effektiv sjukvårdsproducent till konferensbordet i lägen när produktionen redan är hårt ansträngd? Att konferera har en tendens att bli vanebildande.  

Att minska stressen i yrket och minska känslan av löpande band är kanske den springande punkten om man vill öka patienternas förtroende för vården. Det måste finnas tid för ögonkontakt och dialog. Det är självklart och bestämt i sjukvårdslagen, och sådant går inte att fixa bort.

Varför är det så svårt att erkänna att granskning och insyn sätter stor press på individen (A) som ska leverera? Granskning syftar till att finna fel, och sådana falkögon kräver en motvikt. A behöver ett starkt, närmast kärleksfullt stöd från sina överordnade chefer och måste få maximalt goda möjligheter till fortlöpande kunskapsinhämtning.  Allt för att bygga upp den auktoritet som patienterna förväntar.

Det finns knappast några nya revolutionerande rehabiliteringsåtgärder för svensk sjukvård. Det svenska samhället utvecklas intensivt på alla områden och det gäller för oss inom vårdområdet att minst hålla jämna steg med all annan framgångsrik organisationsutveckling. Nina Rehnqvist gjorde kanske inte en riktig tolkning när hon skrev att läkare har tappat i status. Jag tror att det mer förhåller sig så att var och var annan svensk numera är högutbildad och har betydelsefulla positioner i konkurrensutsatta jobb. Mot den bakgrunden är det inte så många som behöver bocka djupt inför doktorn, som när jag var ung läkare på 1970-talet.

Jag tror att Svenska Läkaresällskapet har tagit ett riktigt initiativ med projektet som Jan Halldin omnämner i sista stycket [4]. Man håller på att analysera styrformer, struktur, organisation och administration med mera. Det räcker inte med medicinsk kunskap och kompetens. Fulländat blir det först när vi når fram med rätt åtgärd i rätt tid till den som behöver oss.

Den sorgligaste delen av Jan Halldins inlägg handlar om oss själva som läkare, och inte minst när vi tar steget att bli chef och kugge i det styrande etablissemanget. Hallin redogör för en vårdcentralschef som tvingades prioritera lätta okomplicerade patientbesök framför patienter med sammansatta vårdbehov. Om det fäller han kommentaren: »Varför tillåter Sveriges läkarförbund att läkare åsidosätter gällande hälso- och sjukvårdslag och sina etiska regler?« Den frågan skulle jag vilja skrika ut, högt och ljudligt, och förmodligen skulle jag behöva skrika flera år framåt i tiden.

Jag har själv som chef suttit plågsamt ensam och gång på gång tummat på mina etiska regler för att hjälpa min huvudman upprätthålla skenet av en bra verksamhet. I sitt förord till min bok »S:t Göran och landstinget« [5] skriver Nina Rehnqvist: »Sköldstam har skrivit en mycket sorglig bok.« (Boken »S:t Göran och landstinget« kan betraktas som ett debattinlägg inifrån vårdens vardag och verklighet, reds anm.)

Avslutningsvis vill jag påpeka att det knappast råder ett linjärt, omvänt samband mellan läkareffektivitet och antal patientbesök. Jag tror att vi i Sverige i större utsträckning delegerar arbetsuppgifter till specialistsjuksköterskor och annan kvalificerad personal än i många andra länder, och jag känner inte till några starka indicier för att det sänker vårdkvaliteten.