I ett utspel i PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences) [1] skriver fyra seniora och aktade biomedicinska forskare (bland annat Nobelpristagaren Harold Varmus och Shirley Tilghman f d rektor för det anrika Princetonuniversitet) att USA:s biomedicinska forskning är obalanserad. Forskare utbildar fler unga forskare än systemet behöver och kan hantera.

Författarna håller det för osannolikt att politikerna kommer att skjuta till mer pengar. Därför måste forskningen strukturrationaliseras. I princip föreslår de fyra en kraftig ansning och beskärning av post-docnivån och en åtstramning av inflödet av doktorander. De förordar ingen nedskärning av lärarpersonal med så kallad tenure, och förmodligen gör regelverket detta närmast omöjligt. I stället tycks de förlita sig på att forskare med tenure som merparten av sin inkomst genom sina anslag kommer att strypas ekonomiskt. 

Utspelet av Varmus och kollegor har kommenterats av Kelly och Marians, två andra väletablerade forskare [2]. Kelly och Marians saknar dock de andras erfarenhet av att driva stora organisationer med stort personalansvar. Det är huvudsakligen trimningen av post-doc samt begränsningen av nya doktorander som retar dessa två forskare, vilket inte är underligt då just deras labb skulle förlora på förslaget. Samtidigt finns det en finurlig underton i deras inlägg. De påpekar att de fyra andra inte gjorde något för att avhjälpa problemet när de satt i sådana positioner att de hade kunnat göra något. Om de inte iddes räta upp skutan och få den på rätt köl då, varför ska vi lyssna på dem nu, som pensionärer, är kontentan av Kelly och Marians kritik, en ståndpunkt inte helt utan merit.

Sverige är ett industriland som bygger på uppfinningar och utveckling av nya produkter. Vi har länge premierat forskning och akademiskt arbete. Svenska politiker står nu inför stora avgöranden om hur vi ska satsa på våra universitet och vår forskning. Svenska forskningsledare bör därmed begrunda hur idéerna från det stora landet i väster kan användas i vår planering. Vi har tidigare visat att Sverige, baserat på ekonomisk styrka och folkmängd, bara har råd med 1 till 2 toppuniversitet [3]. Detta ska jämföras med USA och Storbritannien, länder med stor vikt på utbildning. USA har 30–35 toppuniversitet och Storbritannien har 5–7, vilket motsvarar ett underlag på 9–10 miljoner innevånare respektive 0,4–0,5 biljoner dollar i BNP per toppuniversitet.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.