Riksrevisionens rapport om primärvårdens styrning [1] är ett välkommet tillskott i debatten om vården. Vårdvalets vara eller inte vara förändrar dock inte ett grundläggande problem.

I primärvården tvingas vi arbeta efter två svårförenliga krav. På den ena sidan står Nationella vårdgarantin, med besök inom 7 dagar. På den andra står hälso- och sjukvårdslagen med § 2a, om god och säker vård, som Inspektionen för vård och omsorg (IVO) nyligen förtydligat [2]. IVO menar att vi inom sjukvården har ett uppföljningsansvar som aldrig helt kan överlåtas på patienten. Väntelistorna som många vårdenheter minskat behöver därmed åter byggas ut.

I debatten kring tillgänglighet och akuta besök hörs ofta att vi måste prioritera bättre. Problemet för oss i vården är att vi inte vet vilka som kommer att ringa under dagen. Att på telefon avgöra hur sjuk en person är skulle kunna liknas vid att köpa ett hus osett på telefon. Du är helt i händerna på säljaren. Det är inte helt ovanligt att beskrivningen på telefon inte stämmer fullt ut vid besöket. Dessa personer har lärt sig att man måste framställa sig som ganska svårt sjuk för att få ett läkarbesök. Dessutom kräver prioritering att man har alla samtal samlade i en hög, och därefter beslutar vilka som ska få komma. Vi kan inte prioritera bland dem som ännu inte ringt.

Enligt hälso- och sjukvårdslagen och uppföljningsansvaret, liksom prioriteringsutredningen från 1995, ska vi stå för kontinuitet och uppföljningar av kroniska sjukdomar. Jag har på min arbetsplats gjort en beräkning av antalet planerade tider som skulle behövas om vi skulle kunna kontrollera de flesta av våra kroniker en gång per år. Vi är fullbemannade, med cirka 2 100 individer listade per heltidsarbetande läkare. Antalet planerade tider per vecka skulle behöva ökas från dagens cirka 80 till minst 120 för att klara detta. Det skulle innebära att vi tvingas halvera antalet akuta besök, och redan nu har vi för få tider i förhållande till patienternas önskemål.

I dag är såväl läkare som sjuksköterskor en bristvara. Det är svårt att hitta distriktssjuksköterskor till lediga tjänster. Med en halvering av de akuta tiderna kommer antalet missnöjda och arga patienter att öka och arbetsmiljön för sjuksköterskorna att försämras. Då riskerar vi ytterligare avhopp. Det är inte de äldre kronikerna, med önskemål om årskontroll, som gör sin röst hörd utan de ofta lite yngre relativt friska med oro och upplevda stora rättigheter.

Vem ger oss vägledning och styrinstrument för att klara detta?