Specialistföreningarna och valfriheten i vården

I Läkartidningen 46/2014 (sidorna 2043-4) diskuterades patientsäkerheten inom förlossningsvården i en debattartikel från Svensk förening för obstetrisk anestesi och intensivvård (SFOAI) med repliker från BB Sophia och Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Debatten handlade om patientsäkerheten, som beskrivs olika av de olika aktörerna. Det är just denna skillnad som kan vara svår att sakligt informera om så att den gravida kvinnan kan göra en egen riskvärdering och ett medvetet val, vilket jag förmodar att alla parter önskar.

Före införandet av lag om valfrihetssystem i vården (LOV) 2009 fick Svensk förening för obstetrik och gynekologi (SFOG) en remiss från landstinget i Stockholm där de ombads komma med synpunkter gällande förlossningsvården. I föreningens remissvar från 2008 står det [1]:

»SFOG anser att man bör undvika att dela upp förlossningsvården i lätta/komplicerade förlossningar till geografiskt skilda enheter vid nyetablering i befolkningstäta områden.«
»All tillgänglig kunskap talar för att det är svårt att förutse allvarliga komplikationer i samband med en förlossning.«
»Kontinuitetsbrott i vården, dvs beslutsprocessen om överflyttning, transporter mellan olika enheter/sjukhus och tidsfördröjning innebär alltid ett risktagande och bör undvikas.«

SFOG vänder sig också mot konceptet att skapa separata förlossningsenheter utan koppling till övrig gynekologisk verksamhet [1]. Hur kommer det sig då att man bara några år efter remissvaret gör precis tvärtom i det tätt bebyggda Stockholm? I maj 2013 fick SFOG en remiss från Stockholms läns landsting avseende revision av regler inom Vårdval förlossning. Dessa regler behövde ändras för att verksamheter likt BB Sophia skulle kunna starta. Bara några månader senare kom en ansökan om att få starta förlossningsvård till Hälso- och sjukvårdsnämnden i Stockholm.

I mars 2014 startade verksamheten på BB Sophia, Sveriges första förlossningssjukhus inom Vårdval förlossning. Man delar upp förlossningar i lätta och komplicerade, där valfriheten att välja BB Sophia begränsas till i huvudsak friska gravida kvinnor. Verksamheten förläggs skild från annan gynekologisk verksamhet, och transport av de sjukaste kvinnorna till ett akutsjukhus byggs in i systemet. Inte i något av SFOG:s styrelsemötesprotokoll under 2013 finns anteckningar om att förändringarna diskuterats.

På SFOG:s årsmöte 2014 ändrades genom votering syftet i föreningens stadgar. Förutom att SFOG ska främja kvinnosjukvården utökas beskrivningen av syftet med ett tillägg om hur detta ska uppnås. I den nya lydelsen står: »detta sker i samverkan med andra specialiteter, yrkesgrupper samt hälso- och sjukvårdens huvudmän«. Även om voteringen genomfördes regelmässigt är denna stadgeändring ur min synvinkel olycklig ur ett demokratiskt perspektiv, och jag hoppas att den ses över på nytt. Jag har inte hittat någon liknande formulering i andra specialistföreningars stadgar och ser fram emot diskussion.

SFOG:s syfte är att främja kvinnosjukvården i Sverige. Samtidigt är det är viktigt att föreningar utifrån sin sakkunskap på ett oberoende sätt kan granska olika förslag och beslut. Inom sjukvården fattas besluten ofta av hälso- och sjukvårdens huvudmän. Samverkan är ett vackert ord, men för att kunna fatta goda beslut krävs en öppen debatt där även motargument kommer fram. Det är just av det skälet som olika förslag sänds ut på remiss.

LOV reglerar valfriheten inom sjukvården i Stockholm. Men vems är egentligen valet? Är det vårdgivarens, avtalsskrivarnas eller de akut sjukas? Att sjuka gravida kvinnor begränsas i sin valfrihet i förlossningsvården i Stockholm är tydligt. Ska då valfriheten vara till för alla? Eller är det till och med bra att valfriheten ibland begränsas? Hur man än svarar på dessa frågor anser jag att en diskussion om valfriheten och vilka som egentligen ska omfattas av den måste upp på agendan också inom specialistföreningarna.