Frågan om vilken vård allmänmedicinska specialister bedriver är tyvärr berättigad på många håll i dagens primärvård. Den nyligen presenterade rapporten från Riksrevisionen om vårdvalets konsekvenser [1] ger ytterligare bränsle till frågan. I dag går en stor del av arbetsdagen åt till icke medicinska frågeställningar. Människor söker vård på grund av en obehagskänsla som lett till rädsla eller oro för sjukdom, och de har nu möjlighet att välja att gå till läkaren för att försöka få hjälp med att få obehagskänslorna att försvinna. I de flesta fall får jag inte bestämma om besöket är adekvat och rimligt utan måste utföra arbetsuppgifter som någon annan prioriterat, oftast patienten själv. Likt en gammal bandspelare upprepar jag för de sökande hur kroppen fungerar och självläker, trots att denna information finns att läsa på internet. Vi träffar fel patienter för ofta.

Vårdvalen i Sverige har fått många konsekvenser. Riksrevisionens rapport bekräftar min bild av att allvarligt sjuka i Skåne riskerar att få stå tillbaka till förmån för de med lindriga eller självläkande symtom. En före detta AT-läkarkollega som är verksam i Stockholms centrala delar vittnar om hur illa ställt det kan vara med ett ersättningssystem baserat på antal besök. I Stockholm kan man närmast likna situationen vid medicinsk prostitution. Systemet tvingar vårdcentralerna att »bjuda in besökare« utan rimlig medicinsk triagering för att få ekonomin att gå ihop. Infektioner i läkning, kortvarig sömnlöshet eller ett redan läkt sår är några av hans erfarenheter.

Är det meningen att doktorn ska vara en kassako? Ska verkligheten för en specialist i allmänmedicin behöva se ut så här? Är det effektivt? Utarmande och fördummande? Vad värre är, vi verkar acceptera förhållandet och fortsätter att acceptera det, trots att vi är för få och vår tid är begränsad och dyrbar.

Vad ska vi då ta oss till? Jag anser att vi måste börja med att sätta gränser och prioritera vilka patienter vi ska använda vår begränsade tid till. Vi har i allra högsta grad Riksrevisionens rapport i ryggen. Med facit i hand finns det väl ingen kollega eller potentiell patient någonstans i Sverige som tycker att friska invånare ska gå före sjuka, oavsett vem som står på vår lista. 

Vi måste bli tydliga kring vilka patienter vi ska träffa. Medicinsk prioritering måste gälla, inget annat. Det är inget meningsfullt arbete att träffa friska patienter som känner sig sjuka så länge de som lider av sjukdom inte kan få tid. Frustrationen bland mina kollegor växer som en konsekvens av alla meningslösa eller banala konsultationer. Vår allmänläkarsjäl och identitet riskerar att långsamt men säkert utarmas. 

I vissa avseenden har jag nu blivit mindre kompetent att hantera frågeställningar som kändes självklara att handlägga som »nyfärdig« specialist. Om jag upplever att jag har blivit en sämre läkare är jag sannolikt inte ensam om denna erfarenhet. Vi är en välutbildad kår som inte blir tillräckligt medicinskt utmanade i vår vardag. Vi tvingas hantera utmaningar som andra valt till oss.

Andelen specialister i allmänmedicin utgör 16 procent av samtliga specialistläkare i Sverige. Denna procentandel placerar oss sist i EU. Motsvarande andel är i Frankrike 47 procent, Tyskland och Nederländerna 42 procent och i Finland 33 procent. Sverige har paradoxalt nog samtidigt flest läkare per invånare i EU. Att det dessutom är dyrare för samhället att driva sjukhus än att satsa på primärvård vet vi sedan länge.

Det är enligt min mening samhällsekonomiskt vansinne att fortsätta utbilda läkare i andra specialiteter i samma omfattning som nu när vi i första hand behöver fler specialister i allmänmedicin. Hur mycket vi specialister i allmänmedicin än försöker kan vi inte vara första linjens sjukvård eftersom vi är för få. Vi är för få för att kunna bemanna frontlinjen!

Eftersom vi specialister i allmänmedicin är för få måste vi i större utsträckning medverka till att tydliggöra vad vi anser ska motivera en läkarbedömning och hur våra begränsade resurser ska användas. Det är varken medicinskt eller ekonomiskt försvarbart att friska tränger ut de sjuka. Vi kan helt enkelt inte träffa alla som vill träffa oss. Vi kan inte tillåta att vare sig 1177, eller än värre, våra tjänstemän och politiker ska prioritera vem vi ska träffa. 

En snävare gränsdragning och medicinsk prioritering från distriktsläkaren, specialisten i allmänmedicin, skulle markera uppdraget mot befolkningen, den enskilde patienten och inte minst mot våra tjänstemän och beslutsfattare. Vi är en för liten andel av specialistläkarkåren och vi träffar för friska patienter.

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.