Svensk förening för allmänmedicin (SFAM) presenterade under ­förra året åtgärder för en effektiv­are primärvård. Jag håller med om det mesta, men har några kommentarer.

Hälsokontroller är ett hetero­gent område. Dels finns det rent försäkringstekniska undersökningar med separata system för ersättningar som primärvården oftast inte kan vägra att utföra, dels finns det en rad åtgärder som utförs på mer eller mindre friska personer med eller utan symptom eller besvär. Att dra en skarp gräns för vad primärvården ska och får utföra torde vara svårt. 

Hälsa, som inte sällan övergår i sjukdom, förändras över tiden och betingas av relationer mellan riskfaktorer, livsstil, symtom och förekomst av diagnostiserade, okända sjukdomar och eventuell behandling. Läkaryrket kräver att vi hela tiden kan möta patienter och ta ställning till symtom antingen de negligeras eller aggraveras. Detta är en viktig del av läkekonsten som kräver kunskaper, erfarenhet och lämplighet.

Vad innebär hälsoundersökningar av friska? Kan man veta att en patient är frisk utan att man undersökt vederbörande? En av mina gamla lärare vid Karolinska insti­tutet definierade en frisk individ som en patient som inte är tillräckligt undersökt.   

Många sjukdomar är smyg­ande och initialt utan symtom, inte minst cancersjukdomar och hjärt–kärlrelaterade processer. Att hävda att undersökningar av hälsa inte bör göras är därför ett alltför fyrkantigt resonemang.  Är till exempel väl genomtänkta kontroller av blodtryck, blodsocker, blodfetter etc hos symtomfria individer alltid »onödiga« insatser?  

Arbetsgruppens punkter ­avseende överanvändning av antidepressiva läkemedel, journalföring av levnadsvanor och fysisk aktivitet på ­recept i primärvården känns trovärdiga, liksom läkemedelsbehandling av mild hypertoni hos lågriskpatienter. Däremot borde, som för åtskilliga andra folksjukdomar, tiden få utvisa om riskfaktorer tillkommer och blodtrycket och andra variabler försämras. Detta förutsätter en kontinuitet i primärvården, som tyvärr saknas på många håll.