Vill vi verkligen att alla anställda inom vården, Försäkringskassan, Socialtjänsten och även polisen ska ha tillgång till journaluppgifter? Foto: Colourbox

Vart tog patienternas rätt till integritet och sekretess vägen i vårdens IT-system? Hundratusentals vårdmedarbetare i offentlig och privat vård planeras kunna läsa landets alla journaluppgifter och läkemedelsordinationer, med försumbar risk för upptäckt om det sker obehörigt. Konsekvenserna för patienterna belystes utmärkt i en krönika på webbplatsen IT i vården [1] och i Läkartidningen i en klok analys av de etiska problemen med den i praktiken avskaffade sekretessen i dagens IT-system [2].

En »IT-synergi« mellan entusiastiska men fartblinda beslutsfattare och deras leverantörer har kidnappat IT-utvecklingen från patienter och vårdmedarbetare. Utan föregående behovsanalyser läggs stora summor av skattebetalarnas pengar på projekt där kostnadsnyttokvoten är mycket hög och sekretess i praktiken saknas. Nationell ordinationsdatabas (NOD) och Nationell patientöversikt (NPÖ) är exempel på två sådana akutella stora projekt. 

Inför NPÖ hade uppenbarligen inte någon behovsanalys gjorts. Antalet sökningar har sedan starten 2011 bara stigit från 180 till 400 per månad [3], och i en intervju i maj 2014 ifrågasatte vd för IT-leverantören Inera själv behovet av NPÖ. Han beskrev stora tekniska problem och kostnader och avslöjade att »NPÖ läggs ned i nuvarande form«, varefter man vill göra ett omtag [3].

Redan 2011 kunde man ha lyssnat på varningsklockor från Storbritannien [4], och två år senare kunde man i The Guardian läsa hur ett misslyckat och då skrotat brittiskt NPÖ-projekt kostat skattebetalarna hisnande drygt 100 miljarder svenska kronor [5].

Att få bekymrar sig om patientens integritet är ändå den allvarligaste aspekten på IT-synergin. Den »nya« patientdatalagen (2008) negligeras av många landsting som fortfarande inte gett patienterna deras lagstadgade rätt att spärra journaluppgifter [6, 7]. Det finns uppenbarligen ett starkt motstånd mot att följa lagen, sannolikt eftersom möjligheten att spärra uppgifter motverkar det vårdpolitiska syftet med projekt som NOD och NPÖ, nämligen maximal tillgänglighet till journaluppgifter [8].

Att landstingen insisterar på att äga alla journaluppgifter och dessutom anser sig ha mandat att göra dessa fullt tillgängliga leder till ett förmyndarsamhälle ovärdigt en demokrati. Vill vi verkligen att alla anställda inom vården, Försäkringskassan, Socialtjänsten och, som i Storbritannien, även polisen [9], som har ett lösenord ska ha full tillgång till journaluppgifter från sina skrivbord? Nej, det är självklart patienten som ska ha detta mandat och själv få bedöma och ta den eventuella medicinska risk det innebär att spärra sina journaluppgifter. Nya tekniska behörighetslösningar måste därför införas.

Statens offentliga utredningars förslag till ny patientdatalag (SOU 2014:23) [10] syftar uppenbarligen till att juridiskt bereda väg för maximal tillgänglighet till journaluppgifter via NOD och NPÖ. Förslaget skulle därmed radikalt försvaga patienternas rätt till integritet och sekretess. Att Läkarförbundet som remissinstans valt att prioritera användarperspektivet och tillstyrkt förslaget utan tyngre kritik är anmärkningsvärt [11]. Glädjande nog kritiserade däremot Datainspektionen i mycket skarpa ordalag lagförslaget ur integritetssynpunkt och skriver i sitt remissvar »Sammanfattningsvis avstyrker Datainspektionen förslaget i betänkandet som helhet« [12, 13]. 

2 400 år efter Hippokrates är det nu dags för läkarprofessionen att reagera. »Vad jag under utövandet av mitt yrke eller under umgänget med människor utom yrket sett eller hört, och som möjligen är av beskaffenhet att ej böra utspridas, skall jag förtiga och anse som om det vore osagt.« Så lyder en del av den hippokratiska eden [15].

När kommer Läkarförbundet och Läkaresällskapet att agera i denna fundamentala, men i IT-hetsen försummade, etiska förtroendefråga?

Potentiella bindningar eller jävsförhållanden: Inga uppgivna.