Ylva Tindberg och Gabriel Otterman står i ett genmäle till den kritik som jag [1] och andra [2, 3] har framfört mot deras översikt av tecken, handläggning och diagnostik vid skador av våld hos små barn [4] orubbat fast vid att vissa fynd kan tillmätas höggradig specificitet för barnmisshandel [5]. Argumentationen som framförs är dock inte invändningsfri, och jag vill därför framföra några synpunkter på den kritik som riktas mot mitt inlägg.

Till att börja med anger Ylva Tindberg och Gabriel Otterman att jag bygger min huvudsakliga argumentation på den senaste tidens rättsliga prövningar. Det är riktigt att jag använder detta som utgångspunkt, men det nämns i en mening, medan inlägget i övrigt utgår från en analys av två vetenskapliga artiklar.

Tindberg och Otterman vidgår i sitt inlägg att min diskussion om cirkelbevisning är bestickande, men fortsätter sedan: »men om man inte accepterar några former av symtomdiagnoser eller diagnoser som inte bygger på ett patognomont fynd, har man desavouerat i stort sett hela psykiatrin och en stor del av somatikens diagnoser«. Detta påstående tolkar jag som att de inte har reflekterat över skillnaden mellan etiologisk och deskriptiv diagnostik.

Diskussionen om vissa fynds specificitet för barnmisshandel handlar om etiologi; kan fynden endast förklaras av tillfogad skada eller finns det alternativa förklaringar till samma fynd? Diagnostik inom psykiatri och somatik handlar om att korrekt kategorisera olika fynd för att kunna välja bästa möjliga behandlingsform. Att kategorisera vilken typ av depression det handlar om eller vilken typ av leukemi man har att göra med är exempel på deskriptiv diagnostik. Att söka orsaken till depression eller leukemi är etiologisk diagnostik och riskfaktorforskning. Om någon skulle hävda att den enda förklaringen till depression är missbruk eller att den enda förklaringen till leukemi är exponering för bensen, skulle nog ett och annat ögonbryn höjas.

Ylva Tindberg och Gabriel Otterman anser att det är oetiskt att utföra en observationsstudie baserad på en etablerad standard som löser cirkelbevisningsproblematiken. Detta är svårbegripligt. Att göra en studie som gör det möjligt att närma sig frågan om orsakssamband är knappast etiskt utmanande. Däremot kan det nog hävdas att metoden att med cirkelbevisning bekräfta det man redan tror sig veta (»forskning som presenterar data som sätts in i en kontext av vad som redan är känt«) inte är etiskt invändningsfri.

Läs även:

Slutreplik från Göran Högberg: Rimligt att ifrågasätta AHT-modellen

Slutreplik från Ulf Högberg: Perinatala omständigheter och skakvåld