Lena Cavallin och medförfattare, alla medlemmar i ett nätverk för bilddiagnostik vid kognitiva störningar (ICINET), argumenterar i Läkartidningen mot »Onödiga gruppens« ståndpunkt att allmänläkare ska upphöra med att som rutin remittera gamla människor med konstaterad demens till bilddiagnostik [1]. 

Vi uppfattas tolka vetenskapen på området fel och dessutom vara okunniga. Att allmänmedicinens företrädare är mindre kunniga på den enskilda organspecialistens hemmabana är som det ska vara, och speglar en avsedd arbetsfördelning. Det ingår också i allmänläkarens grundkompetens att ta organspecialistens ifrågasättanden med en blandning av jämnmod och självkritisk eftertanke. Men om allmänläkarna skulle följa alla de krav och rekommendationer som skallar från mängden av snäva expertområden skulle detta leda till en omfattande överdiagnostik och överbehandling, meningslös eller skadlig för patienterna och tärande på sjukvårdens resurser.

Vägledda av primärvårdens epidemiologi och individualiseringens moraliska imperativ har allmänläkarna ansvaret att dra rimliga gränser.

Vad gäller bilddiagnostiken vid demens bottnar inte åsiktsskillnaderna mellan ICINET och oss i skillnader i kunskap. Frågan om hur många hundra gamla, och inte sällan sköra, människor, som ska genomgå MR-hjärna för att finna en möjligt behandlingsbar sjukdom hos en av dem besvaras inte främst med kunskap. Men vi förundras ändå över att ICINET i debattivern glömmer att det kunskapsunderlag vi utgår från och hänvisar till i vårt dokument i stort sett är detsamma som deras [2]. Samma omständigheter som de tycker talar för bilddiagnostik finner vi tala däremot. När de patienter som har ett avvikande förlopp och/eller kliniska fynd som manar till utredning selekterats bort är sannolikheten för reversibel demens ännu mindre hos dem som återstår [3].

Dessutom är inte kunskapen att reversibel demens förekommer hos mindre än en procent av befolkningen hela den praktiska sanningen, för långt ifrån alla blir bättre av behandlingen [4]. Vid vaskulär demens är fortfarande den enda behandlingen att undvika för högt blodtryck, och det mäter man inte med magnetröntgenundersökning av hjärnan [5]. Den låga prioritet patienten får i röntgenklinikernas långa väntelistor påminner också allmänläkaren om att det viktiga är att åtgärden vidtas och inte varför den vidtas. 

Bilddiagnostiken påverkar ytterst sällan behandlingen. Patient och anhöriga är inte heller hjälpta av beskedet var i hjärnan atrofin sitter. Av det legitima vetenskapliga intresset att finna orsakerna till patientens kognitiva svikt har det här trollats fram ett patientintresse.

Hippokrates påminner oss om att när bot eller lindring inte finns återstår trösten. Skulle MR-hjärna i sin detaljrikedom kunna ge en form av teknologisk tröst? Ja, så är det, men inte för patienten, utan här är det professionen som tröstar sig när den annars i grunden står ganska hjälplös inför den dementa personens öde.