Komplexa organisationer kräver god administration och dugliga chefer. Detta är en förutsättning för att de professionella ska kunna ägna sig åt sina kärnuppgifter och slippa drunkna i administrativa bisysslor.

Men sedan många år tillbaka har lärare, läkare, sjuksköterskor, poliser och socialarbetare klagat över att man inte hinner med sina elever, patienter och klienter på grund av tyngande rutiner för dokumentation, vårdplaner, utvärdering med mera. Begrepp som »utvärderingsmonster« och »dokumentationshysteri« har förekommit i en livlig debatt – inte minst i Läkartidningen. New public management (NPM) har på goda grunder fått klä skott för mycket av kritiken. 

Jag ser åtminstone två problem med denna utveckling. För det första tycks allt dokumenterande kväva den professionella arbetslusten. För det andra kan patientsäkerhetsarbetet paradoxalt nog äventyras av allt dokumenterande. Det senare menar Gunilla Hult Backlund, generaldirektör för Inspektionen för vård och omsorg (IVO) på DN Debatt [1]. Om hon har rätt är det definitivt dags att tänka nytt och inse att nya riktlinjer ofta föder behov av rutiner för att följa riktlinjerna och rutiner för att följa rutinerna. Varifrån tas tiden till detta?

Nyligen kom en bok av två företagsekonomer som systematiskt försöker ge en bild av administrationssamhället [2]. Författarna bekräftar i oroande hög grad de synpunkter som kommit fram i debatten. Inom sjukvården är den tilltagande administrativa bördan utbredd i de flesta länder. I genomsnitt ägnar läkarna en knapp tredjedel av arbetstiden – i många fall betydligt mindre – åt direkt patientarbete. Är detta en nödvändig tingens ordning i en komplex verklighet eller har de professionella fått ta över administratörernas arbetsuppgifter? Mycket talar för det senare, men inte helt entydigt. Inom landstingsvärlden i Sverige har andelen administratörer varit ganska konstant omkring 17–18 procent perioden 1995–2012, men en intressant förändring har skett inom gruppen.

Sekreterare, kanslister och assistenter har minskat betydligt medan controllers, strateger, kommunikatörer och IT-folk har ökat starkt. Dessa nya, välutbildade grupper ser vårdfolket inte mycket av eftersom de jobbar mot organisationen, inte mot enskilda personer. Det uttalas ofta missnöje med dessa »nya administratörer« som uppfinnare av rutiner som blir till administrativa plågor för dem som borde ägna sig åt vården, och som inte längre har tillräckligt stöd av assistenter och sekreterare.

Cheferna inom den offentliga sektorn är också en del av den administrativa strukturen. Den spontana uppfattningen att antalet chefer ökat år från år har bekräftats med råge [2]. Åren 2000–2012 ökade antalet chefer inom landstingen med 430 procent (från 1 770 till 9 400). Under samma period ökade antalet chefer inom den offentliga sektorn med 52 procent och det totala antalet anställda med 1,5 procent. Proportionerna kräver eftertanke!

Det fanns en tid när man inom organisationsvärlden talade om att riva pyramiderna. Det senaste decenniet har visat hur man snabbt bygger upp dem igen, högre men mera oformliga och svåröverblickbara än någonsin. Vi behöver chefer och administratörer, men mycket talar för att vi har passerat en punkt där mer administration blir ett sänke snarare än ett flöte för personalen inom vården.

Den nya regeringen talar om att bryta det ekonomiskt–administrativa styrtänkandet präglat av NPM och ge mer makt åt professionerna. Vi ser förväntansfullt fram emot vad detta kommer att innebära, men nu är det viktigare än någonsin att vår profession fortsätter att ifrågasätta det förnuft som vill forma det fulländade administrationssamhället på bekostnad av den viktiga vården.