I LT 7/2015 [1] uppmärksammade jag att Socialstyrelsen sedan årsskiftet vill att vi ska rapportera in diagnoskoder även från inskrivningen i slutenvård till Patientregistret. 

I USA bedöms felaktig information som smyger sig in och blir kvar i journalerna komma att utgöra en av de allvarligaste patientsäkerhetsriskerna år 2015 [2]. I Sverige vill Socialstyrelsen att vi medvetet ska ta denna risk – för statistikens skull [3]. Samtidigt anser generaldirektören för Inspektionen för vård och omsorg (IVO) att för mycket dokumentation äventyrar patientsäkerheten [4].

Jag ska nu exemplifiera varför jag uppmanar sjukvårdshuvudmännen att göra egna riskanalyser innan inläggningsdiagnoskodandet från akutmottagningarna implementeras, och varför jag uppmanar Socialstyrelsen att tänka om och tänka rätt. 

Socialstyrelsen vill att vi vid inläggning av en patient från akutmottagningen ska ställa diagnos om vi kan.

Exempel på risk: Inläggande läkare misstänkte stroke, vilket sedan visade sig vara fel; symtomen gick över. Det var i stället fråga om en transitorisk ischemisk attack (TIA). Den preliminära diagnoskoden stroke blir kvar i journalen och ses vid nästa akutbesök (kort därefter), då patienten kommer in på grund av cerebral infarkt. Patienten får dock inte trombolysbehandling eftersom man i det akuta läget inte läser hela dokumentationen från föregående vårdtillfälle (om epikrisen ens har hunnit skrivas ut) utan felaktigt tror att patienten nyligen haft stroke, vilket till skillnad från TIA är en kontraindikation för trombolysbehandling.

Socialstyrelsen vill att vi, om vi inte ställer diagnos, i stället ställer en symtomdiagnos.

Exempel på risk: Patienten kom in på grund av krampanfall, vilket alltså blev inläggningssymtomdiagnosen från akuten. Krampanfallet visade sig inom kort bero på en hjärnblödning på grund av en sinustrombos och patienten fick blodförtunnande heparindropp (aktuellt fall från januari). Hur agerar en tidspressad jourhavande läkare när patienten plötsligt försämras med en ny kramp? Som vid krampanfallshandläggning med intravenös antiepileptisk behandling, eller med handläggningsspåret att blödningen tilltagit och att man kanske ska fundera över heparinet?

Vi kan inte medvetet införa felaktigheter och fallgropar i våra journaler. De växer i omfång hela tiden och det är en omöjlighet att på kort tid läsa all information, varför snabba beslut kommer att basera sig på en delmängd av journaltexten. Tänk om denna delmängd då innehåller för många fel, exempelvis onödigt införda felaktiga diagnoskoder? Socialstyrelsen får ju till sin statistik dessutom en (förhoppningsvis) mer korrekt diagnos några dagar senare i epikrisen.

Och vad väntetiderna på landets akutmottagningar har med diagnoskodställande vid inläggning att göra förstår jag inte. Jag kan bara misstänka att de blir längre eftersom det nu är ytterligare ett moment för läkaren på akutmottagningen att göra innan hen tar sig an nästa patient.