I LT 11/2015 [1] riktas kritik mot barnläkare som väljer att förebygga medicinska problem när de upptäcker avvikelser hos barnet vid undersökning på BB. Med exempel på kliniska tillstånd som författarna antyder är tveksamma som indikation för extra tillmatning låter de oss tro att detta »kan bidra till att skrämma nyblivna föräldrarna så att de tappar tilliten till amningen«.

Är detta en korrekt tolkning av vad som sker på BB? Med tre decenniers erfarenhet av undersökningar på nyfödda barn vågar jag påstå att hypotesen saknar belägg. Det finns många faktorer – allt från individuella och psykosociala till medicinska – som verkar i den komplexa process som etablering av amning är, varför påståendet klingar allt för generaliserande, och blir inte heller särskilt produktivt.

Jag är övertygad om att alla som arbetar på BB är väl medvetna om nyblivna föräldrarnas ömtålighet. Det som yttras vid observationer om deras barn kan uppfattas på annat sätt än det avsedda, och kan skapa oro. Det må gälla »nedsatt underhudsfett« eller »hjärtblåsljud«. Jag kan ta fram åtskilliga exempel från min kliniska vardag på mödrar som med tårar i ögonen tar upp de som de uppfattat det, motstridiga amningsråden från barnmorskor på samma BB, vilket upplevs mycket stressande.

Ska vi sluta nämna avvikelserna? Ska vi sluta ge råd? Naturligtvis inte. Utmaningen ligger i att visa lyhördhet och vara rak i kommunikationen.

Barnläkarens ordination av tillmatning med ersättning syftar naturligtvis att förebygga eventuella medicinska problem. Är detta ett problem i sig?

I sjukvården finns det otaliga exempel på åtgärder som görs i förebyggande syfte utan att vi exakt kan veta om motsatsen skulle skapa problem eller inte. Självklart ska så mycket visshet som möjligt eftersträvas innan ett ingrepp antas vara väl indicerat. Det är ett grannlaga arbete inom all sjukvård, inte minst i dagens BB-värld med allt kortare vårdtider.

Författarna använder begreppet »BB-rond«, vilket kan uppfattas som att observationer kring modern och det nyfödda barnet beaktas och att information utväxlas mellan barnläkaren och barnmorskan. Så sker inte nu förtiden. Barnläkaren lämnas ensam och har inte tillgång till barnmorskans iakttagelser när barnen undersöks.

Detta gäller inte endast frågor som rör amningen utan breder ut sig inom många andra områden. Kommunikationen på BB måste hitta nya former, och i den komplexa processen finns det många nötter att knäcka. Lösningen ligger dock inte i att ta fram syndabockar och analysera enkelspårigt.

Läs slutrepliken:
Vårt budskap har missuppfattats