I januari 2015 hölls ett nationellt symposium om kardiovaskulär sjukdom. Där framkom bland annat att en kommission ska tillsättas med syfte att utjämna hälsoklyftor mellan olika social- och sjukdomsgrupper. Inriktningar för att säkerställa att vård ges efter individuella behov beskrevs, men betoningen låg snarast på rättvisa mellan grupper. Här finns en motsättning: patientens integritet, självbestämmande och delaktighet ska säkerställas med generella (epidemiologiska) metoder. Speciellt tydligt blev det i en diskussion om lipidbehandling.

I dag anses att kardiovaskulär risk (oftast beräknad med HEART­SCORE-algoritmen som tar hänsyn till ålder, kön, rökning, blodtryck och kolesterol) ska vara vägledande för behandling. LDL-kolesterol ska ner så långt som möjligt, även hos friska symtomlösa individer med normalt blodtryck, om SCORE-risken är 5 procent eller högre. Här brister läkarkåren i att ge patienten rätt information, dels vad gäller vinsten med behandlingen, dels vad gäller biverkningar. Som konsekvens kan patienten inte bli delaktig i behandlingen på rätt sätt.

Rätt information om lipidbehandling handlar inte om att tala om risk att dö under 10 år framåt, utan att om chans att överleva. Det är missledande för patienten att säga att behandlingen ger en 40-procentig riskminskning (från 5 till 3 procents risk), men betydligt rimligare att säga att behandlingen ändrar chansen att överleva i 10 år från 95 till 97 procent. Patienten får då bättre möjlighet att värdera om denna obetydligt ökade chans att överleva är värd besväret, pengarna och risken för biverkningar. Hur ofta diskuteras egentligen risken för biverkningar i kvantitativa termer vid patientmötet? 

Det är inte alltid lätt att värdera risk och chans. Den nya patientlagen stöder patientens rätt att få ett allsidigt underlag för att kunna göra det, både vad avser effekt och biverkningar. Kolesterolhalten är inte en sjukdom, utan en potentiell fara. Lipidbehandling kan sägas vara en form av försäkring: premien är tablettbehandlingen. 

Många patienter uppfattar nog behandlingen som en garanti för att hjärt–kärlsjukdom inte kommer att uppträda, vilket naturligtvis inte är sant. Det borde vara självklart att vi läkare inte sprider propaganda om att hjärt–kärlsjukdom kommer att utrotas. Människor behöver ett så bra underlag som möjligt för att bedöma chansen till fortsatt gott liv. Inom hjärtområdet anses blodtryck och kolesterol vara de viktigaste faktorerna. Många förstår inte vad det innebär och varför värdena måste sänkas. Att begripa att kroppens vävnader åldras och »nöts ut» är däremot lätt. Så sker även med blodkärlen.

Det finns i dag enkla non­invasiva metoder för bestämning av artärsystemets elasticitet och funktion, och sedan 15–20 år tillbaka omfattande forskning på hur dessa egenskaper påverkar kardiovaskulär risk. Med dessa ­metoder kan man förbättra risk-/chansbedömningen på primärläkarnivå, vilket kan ha stor praktisk betydelse.